Happy Halloween

Två av oss häxor på gatan (?) bestämde oss för att ordna en rolig Halloween kväll för barnen. Nu tror ju jag att alla föräldrar hade minst lika roligt som barnen... så härligt att få skratta!! Vilken fantastisk gata vi bor på!
***
Two of the witches that live on this street (?) decided to arrange an exciting Halloween afternoon/ evening for the children. I do suspect that all the parents had just as much fun as the children... It was wonderful to laugh that much! What an amazing street we live on!

Jaha...***Well, well...

...som många av er mycket riktigt har skrivit till mig och sagt- det blir bättre när väl läkarbesöket är avklarat. Och det blev det! =) Det är en sådan ångestfylld tid innan för mig, allt kommer tillbaka. All väntan på besked. En livsdom som man inte själv styr över. Man går antingen därifrån lättad och glad eller så gör man inte det.
Allt var bra, levervärdena var bättre än någonsin efter vårens avslutade cellgiftsbehandling. Grundlig undersökning och inga fler knutor upptäcktes. Tack gode gud för det! Jag tar en månad i taget, det måste jag.
Cellgiftstabletterna ger mig lite biverkningar i form av trötthet och illamående, men det är ingenting jämfört med hur jag har mått.
Jag tänkte på det igår kväll, det är nu allt det svåra börjar för mig på ett sätt, med att passa in i livet utanför. Allt jag varit igenom detta året har varit en transportsträcka. Nu ska man plocka upp spillrorna, bearbeta och bli en människa igen- samtidigt som många tror att bara för att det växer hår på huvudet och man kan sminka ögonfransarna är man som vanligt och man förväntas lägga allt detta bakom sig och se framåt. HELLO!!!!!!!!!! Tro mig, jag ser framåt i den mån jag vågar. Jag tar tillvara på ögonblicken i livet och njuter av här och nu! Carpe Diem!
***
...as many of you wrote to me and stated: You will feel better when the doctor's appointment is over. Sure enough, I did! =) The hours before such an appointment is for me so full of anxiety, everything comes back. All the waiting for test results I've done. A life sentence I am not in charge of. You either leave the doctor's relieved and happy or you don't.
Everything was fine, the test results on my liver was very good. The best they've been since I ended the chemo treatment in June. I had a thorough examination done and no more lumps were found. Thank God! I handle one month at a time, I have to!
The chemo tablets I'm eating give me a few side effects such as tiredness and feeling nauseous, but hey, it's nothing compared with how I've been feeling before!
A thought came to my mind last night- now is really the time for me when all the hard work begins. The hard work of fitting in to the real life on the outside. Everything I've been through so far has been like a transportation. Now I am supposed to pick up the pieces, rehabilitate and become a real person again. At the same time some people think that just becuase you have hair on your head and you can put mascara on your eye lashes you are back to normal and you are expected to put all this behind you. HELLO!!!!!!!!! Please, I try hard to be able to believe in a future. I sieze every moment of every day! Carpe Diem!

One way of believing in the future- a kitchen renovation! =) It is almost finished. Hugs and kisses to all of you that have helped us with this project. It's amazing- our own Extreme Home Make Over, without Ty ;) but with all of you! Love you!

Fan***Shit

Cancerångestmonstret slog till inatt. Det var faktiskt lite oväntat. Ska på återbesök till onkologen imorgon och var idag och tog blodprover inför det besöket. Som alltid snurrar ju tankarna extra då, men att monstret skulle dyka upp var jag inte förbered på. Jag menar, jag går ju till onkologen var 4:e vecka, varför slår det då till så hårt just nu? Jag trodde jag började bli bättre, även mentalt?
Blev sedan så ledsen när jag satte på datorn och såg att igårkväll dog lilla åttaåriga Moa av den grymma Fru Cancer. Det var en tjej med kämparglöd in i det sista.
Till hennes ära lovar jag att aldrig ge upp. Det är bara att bita ihop och ställa sig öga mot öga med cancerångestmonstret. Till alla, inklusive mig själv, som kämpar mot denna jävla sjukdom vill jag tillägna Bruno Mars sång "Just The Way You Are" (lyssna på texten, videon är sådär... =)
We are all truly amazing!!
***
The Cancer Anxiety Monster struck again in the middle of the night. It was a bit unexpected I must say. I am heading to the Oncology Department tomorrow for a check up and had to do all the blood samples today. I usually get a bit worried and my thoughts spin before those check ups, but I really couldn't predict the monster visit this time. I mean, I have the check ups every 4 weeks, what is different with this one? I thought I was getting better, mentally as well?
In addition, when I opened up my computer this evening I got so sad. I follow a blog about a eight year old girl fighting against cancer. She lost her battle last night, cruel Mrs Cancer won. Moa fought so hard all the way to the end. In her honor I promise to never give up. I will just have to face that cancer anxiety monster over and over again. I dedicate Bruno Mars song "Jut The Way You Are" to all of you fighting against this awful illness, including myself! (Listen to the text, the video is so so...). We are all truly amazing!!!

Jag*** Me

En helg med mig själv. Ja, alltså för första gången sedan januari kände jag mig som mig själv ute bland folk och inte som en cancersjuk. En väldigt kort frisyr- inget jag skulle valt själv men det vet ju inte folk på stan, smink i massor och hyfsat snygga kläder som döljer övervikten. =) Jag och familjen har tankat positiv energi i Skåneland, Malmö, i helgen. Umgåtts med mamma och pappa, familjeträff med söstrarna mina- Viktoria och Elisabet (nåja, nästan full familjeträff ;)), dop för Linnea- dotter till finaste Marie och Patrik och musikalupplevelse med Maria. En efterlängtad sådan: Spamelot!! Jag har ju sjuk humor och det passade precis!
Behöver jag skriva att jag är helt fantastiskt trött i både kropp och själ?! Men det är en go trötthet och jag lägger mig med ett stort leende på läpparna ikväll.
***
A weekend with myself. I mean, for the first time since January I felt like myself out in a crowd and not like a cancer patient. A very short hair cut- nothing I would have chosen by my own desire but who would know that?, lots of make up and decent clothes that hid my overweight. =) Me and my family have been in south of Sweden, Malmö, to collect loads of positive energy. We've spent time with mum and dad, have had a family-get-together with my cancer sisters Viktoria and Elisabet (well almost a full family-get-together ;)), we've attended Linnea's Christening- daughter of dear old friends Marie and Patrik as well as a musical experience for me together with Maria. We've longed for that musical: Spamelot!! I have a sick sense of humour and it was perfect for me! Do I need to add that I am extremely tired, both in my body and mind? But it is a good tiredness and totally worth it. I will go to bed with a big smile on my lips this evening.

Jag lyssnar...***I'm Listening

...på mig själv! Det är jag så oerhört stolt över, för det är en ny färg i min personlighetspalett. Hade planer på att gå och träna och fixa här hemma idag. Men veckan tog ut sin rätt och min kropp var så trött, så trött imorse. Jag lade mig för att vila utan att ställa klockan och vaknade upp 4,5h senare. Återhämtning är så viktigt och jag har alltid ignorerat det, bara kört på. Nu när jag lyssnar på min kropp så säger den mig att den är väldigt klok. Att rehabilitera sig handlar inte bara om träning och fysisk form, det handlar även om vila för både kropp och själ.
Jag lär verkligen om från början! =) Fotot nedan är av mig när jag precis börjat första klass och några veckor innan jag bröt min fotled, jag är 6,5 år. Det kortet symboliserar mycket av den Annika som kommer tillbaka nu. Jag hör hennes resonemang, kreativitet och busiga idéer ofta nuförtiden. Notera den fantastiska virveln som efter cellgifterna och håravfall inte har försvunnit. Den är där, om möjligt starkare och envisare än innan!***
...to myself! I am extremely proud of that because that is a new colour to add to my personality palette. Today I had big plans to head to the gym for exercise and to do things around the house. But after breakfast my body was so tired and I went back to bed. I didn't set my alarm and woke up 4,5 h later. Recovery is important and I have always ignored it, just kept on going. When I today listened to my body it hit me how wise it is. To rehabilitate doesn't only mean to exercise and get into physical shape, it certainly is just as important to get the mental and the physical rest. I am truly learning from the beginning. =) The photo below is me when I just started 1st grade and is taken a few weeks before I broke my ankle. I am 6,5 years old. This photo represents very much the Annika that is slowly coming back into this body. These days I can often hear her way of reasoning, her creativity and her ideas (a little rascal at times actually!). Please note the amazing whirl. Even after chemo and my hair loss it is still there. If possible, stronger and more stubborn than ever before!

Börja om från början*** Start From The Beginning

"Det är väldigt stimulerande och intressant att träna någon helt från början. Att få lära personen att göra rätt och använda sina muskler exakt så som de ska användas."
Den personen är jag och de orden sade min tränare på gymmet till mig idag innan jag gick hem. Först tänkte jag att "suck, jag börjar verkligen om från början!" och det kändes tungt, men sedan filosoferade jag vidare på det där under dagen.
När Fru Cancer letade sig in i mitt liv så tog en era slut. "Annika före cancern" slutade att existera på sätt och vis och jag har tvingats att "ömsa skinn" otaliga gånger under året. Inför varje ny situation jag ställts inför har en ny sida i personligheten fått komma till användning. Sidor jag naturligtvis alltid haft men kanske aldrig använt eller som kommit i skymundan. Att känna rädsla, ångest, ilska, ledsamhet så starkt var och är helt nytt för mig. Nytt var och är också sidorna av en tro på mig själv, självkänsla, beslutsamhet, en tro på livet efter detta, skyddsänglar och lugn i själen, ja listan kan göras lång.
Jag börjar faktiskt om från början! Jag målar min personlighetstavla med helt nya färger.
***
"It is very stimulating and interesting to train a person completely from the beginning. To teach that person exactly how to use the muscles and about the function they have."
That person is me and my personal trainer told me that today before I went home. My first thought was heavy: "Yeah, I know I'm weak and very unfit, I am definitely starting from the beginning". My second thought however stuck with me for the rest of the day.
When Mrs Cancer found her way into my life an era ended. The "Annika before Cancer" stopped to exist in a way and I've been forced to "change skins" several times during this year. With every new situation I've had to face a new part of my personality has been used. I've always had these parts of course but never used them or they've been tucked away. To feel fear, anger, anxiety and sadness so strong was and is completely new to me. New feelings were and are as well the part of believing in myself, self worth, determination, a faith in life after death and guardian angels and piece in my soul.
I am actually starting from the beginning! I am painting my personality picture with all new colours.

Måndag Morgon*** Monday Morning

Vilken fantastisk höstmorgon! Kallt, blå himmel, man kan ana solens kamp att med sina strålar leta sig fram genom morgonmolnen för att kunna förgylla dagen. När jag slog upp mina blå imorse till väckarklockans skrälla signal fylldes jag av en varm energi. En livsglädje och kraft att leva, så enormt stark som jag inte upplevt den någonsin tidigare.
De dagar man brottas med Herr Ångest och står på dödsdalens avgrund så är känslan av att få ge upp ibland väldigt stark. Den förlamar en, man vågar inte planera framtiden, inte ens nästa vecka och ännu mindre tänka i termer som till jul, nästa år etc. Man förbereder sig på återfallet och döden. Förberedelsen i sig blir ett sätt att få tillbaka kontrollen i en helt omänsklig levnadssituation, den situation som jag nu tvingas bekanta mig med och lära mig att leva i. Den som vissa dagar fullständigt tömmer mig på energi och lämnar mig som en sliten trasdocka i kvällsmörkret.
Men så kom då denna måndag morgon. Jag förblindas av tårarna i mina ögon, tårar av lycka över att få känna livets kraft. Tacksamhetens tårar. Helgens positiva energi är jag övertygad om har bidragit- bokklubbsträff (för första gången sedan jag blev sjuk), mysig lördagkväll hemma med familjen, prat med grannar i solen och goa vänner på besök i går. Skratt och glädje. Livet i all sin enkelhet, svårare än så är det inte!
***
What an amazing fall morning! Cold, blue sky and the sun is struggling to find it's way through the morning clouds in order to warm up the day. When the alarm went off this morning and I forced myself to wake up the first thing I noticed was my body being filled with this warm energy. An energy representing the joy of life and an urge to live. The feeling was so strong, I've never experienced anything like it ever before.
The days I'm struggling with Mr Anxiety and walking towards the valley of death, the feeling of giving in can be very strong. It is paralyzing me and making future plans for next week or next year are out of the question. I am preparing myself for a relapse and death. In an inhuman situation like this, it is becoming a way for me gaining the lost control back. Accepting and getting to know this situation is now a part of my daily life and routine. I am trying to learn to live with it. Some days it is draining me completely, leaving me like an old rag doll in the darkness at the end of the day.
But waking up this morning was like being in heaven. My tears are blinding me, tears of happiness and the power of life. Tears of gratitude. All the positive energy from this weekend is rubbing off: a Book Club meeting (the first one since I got ill), a cosy Saturday evening with the family, chats with the neighbours in the gorgeous sunny weather and lovely friends visiting yesterday. Laughter and joy. Life when it is the best, simple and genuine!

Cupcake Award

Wow, jag har har fått tre stycken!
Den första kom från Viktoria med motiveringen:
Annika är också ung och har diagnostiserats med en trippelnegativ bröstcancer. Hon har förmågan att uttrycka sina känslor och ta med oss på en riktig berg-och-dalbana. Men, det som är så fantastiskt är att hon alltid kommer tillbaks till det positiva och utstrålar sådan kraft och styrka som man inte tror är möjlig. Det är underbart att ha hittat ytterligare en vän som man kan älta, älta och ..... älta tillsammans med men samtidigt ta tillvara på humorn och guldkornen i livet.


Den andra från Ingrid med följande motivering:
Tyvärr tjeien - du får ännu en cupcake idag : ) Jag kan inte hjälpa att det är naturligt att välja deg ! Vi har redan träffats 2 gånger - o i morgon har vi åter träff- redan kl 09 30- så vi ska hinna med att prata tillräcklig. Du är ett varmt och en engagerad medmänniska. Den energi och positivitet som du utstrålar har redan rubbat av på mig - tusen tack. Du har varit öppen i din berättelse om ditt liv och visar att våra liv nu är en karusell som återfinner lita stabilitet men där det fortfarande finns en mix av tro,hopp,glädje - blandat med ångest, förtvivlan och frustration. Just nu bobblar du även över av fantastiska och kreativa idéer för framtiden !
Tack vara deg har jag nu tränat 2 gånger denna veckan !!! Yihaaaa !

Den tredje dök upp ikväll från Elisabet. Här är hennes motivering:
Annika är jobbarkompisens syster som har blivit så nära! Det är underligt hur man kan komma så nära en annan människa så snabbt. Vi har också träffats ett par gånger och nu är det snart dags igen. Det är en fröjd!


Uppgiften som följde "cupcake awarden" var att svara på 3 frågor:
1.Vad är viktigt för dig?
Livet och att leva! Att ta vara på varje ny dag, att stanna upp och låta mig vara här och nu, stanna i den känslan jag har precis nu. Att försöka se det positiva i mycket och att under de svåra prövningarna ha vetskapen om att ångesten och de mörka tankarna till slut ändå resulterar i något positivt för mig. En ny utvecklingsfas.
Viktigt för mig är min familj, mina vänner och mitt fantastiska sociala nätverk. Mer än någonsin förr i livet inser jag vad det betyder för mig och jag är så TACKSAM.
Viktigt för mig är också min hälsa- just nu upptar den all fokus i ett hårt rehabiliteringsarbete. Nu skulle jag kunna fortsätt skriva i all evighet... men jag slutar här. =)

2.Vilken är din älsklingsfärg?
Puh, lätt fråga! Rosa, alltså mörkrosa och rött.

3. Vilka tre vänner vill du ge detta pris till?
Först skulle jag vilja säga att jag skulle egentligen vilja ge alla de fantastiska bloggar jag följer där ute i cyberrymden en hel tårta. Ni har hjälpt mig och hjälper mig genom ert mod att skriva om det svåra. Ni är många och man kan inte alltid kommentera på alla bloggar, men jag finns där. En liten beundrare. Här är tårtan till er, kära ni:


Okej, nu kommer jag att härma Elisabets uttryck rakt av:
Nu blir det lite "klubben för inbördes beundran" det här...


De här tre tjejerna är mina "söstra mi". Elisabet*Viktoria*Ingrid
Vi har lärt känna varandra genom en tung och svår helvetesresa och ni har kommit att betyda så mycket för mig. Aldrig trodde jag att jag skulle skratta åt döden och Herr Ångest, men det gör jag med er. Tänk att jag träffat tre själar som är lika skruvade, konstiga och med lika sjuk humor som jag! Dessutom har ni ett jäklaranamma som jag beundrar, en livsglädje som smittar av sig och framförallt ett positivt tänkande mitt i det mörka. Ni drar upp mig ur helvetesgapet gång på gång och håller mig i handen på klättringen uppför den vingliga trappan till livet. Era vackra själar återspeglas i den goa glimten i era ögon. För jag har ju även den otroligt stora förmånen att ha fått lära känna er i riktiga livet!!
Elisabet: Mitt mode- och frisyrorakel. Min uppslagsbok. Min storasyster faktiskt i detta fallet ;) Du ger mig mod och styrka, du tröstar mig som ingen annan och det känns som om jag alltid känt dig? En själslig pusselbit, liksom. Det sade "Klick". =))
Viktoria: Här är min skånska syster, min röd/gula pusselbit. Jag får min dialekt tillbaka varje gång vi pratar, det känns som jag kommer "him"! Du har den goaste humorn på jorden och jag får alltid ont i magen av allt skratt. Min legoprinsessa! Jag är så glad att Elisabet förde oss samman!
Ingrid: Min egen Göteborgssyster, min trygghet- och närhetspusselbit. En härlig blandning av norska och skånska när vi ses. Vi träffas på 6h:s frukostmöten...Jag saknar dig alltid innan vi skiljs åt. Vi blir liksom aldrig färdigpratade. Du ger mig så mycket mod, glädje, positiv inspiration och tankeenergi. Nyckeln till mitt hjärta har du ;) (ja, alltså om Per läser detta, på syster nivå!!)

***
Dear English speaking friends,
This will be the first time I don't translate my blog for you...Sorry. It would take me the entire night. Basically, I've been given the Cupcake Award by my three blogging breast cancer sisters, and I'm giving it right back to them (one of the conditions if you get the award is to pass it on to three of your favourite bloggers).
They mean the world to me and I have also had the fabolous opportunity to meet and get to know them in real life. Elisabet and Victoria live in south of Sweden and Ingrid lives here in Gothenburg. We are supporting each other through this journey of hell.

Ledsen Och Arg***Sad And Angry

Vet ni, jag är så trött på att höra om den fantastiskt bra överlevnadsstatistiken på bröstcancer!! Ja visst, det låter ju bra men då är ju all bröstcancer inräknad, även hos äldre med sakta växande tumörer. Googla gärna på Trippel Negativ Bröstcancer, ingen upplyftande läsning precis. Vad jag menar är ju inte att man ska ge upp, inte alls, men många har en tendens att kommentera detta väldigt lättvindigt- naturligtvis i hopp om att stödja och trösta. Men det är ingen tröst, för trippel negativ cancer faller inte inom den bra överlevnadsstatistiken om man tittar enbart på de fallen. Jag är inte pessimist, men dock realist med en otroligt positiv inställning. Min cancer skrämmer skiten ur mig och jag är livrädd för den höga återfallsrisken. Det är ett hot jag måste lära mig att leva med. Alla människor lever ju i och för sig med ett dödshot, man vet ju inte när och hur livet tar slut. SKillnaden är väl bara att jag identifierat ett av de hoten som Fru Cancer. Hon flåsar mig i nacken och har ändrat mitt liv på många sätt. Däremot är ju inte min intention att hon ska springa om mig!

Länge har jag ockå kämpat för att få komma till Lydiagården istället för Vidarkliniken för en veckas cancerrehabilitering. De vänliga människorna på Lydiagården bokade in mig nästa vecka, v.42. Nu ser det ut som att jag inte kommer iväg eftersom landstinget här vägrar betala, de har inte avtal med Lydiagården. Däremot är det en annan person från mitt landsting som ska dit nästa vecka, får allt betalt. Nu orkar jag inte kämpa mer om detta, blir så trött av att ringa kuratorer etc, få noll hjälp och bli skickad runt.

Men visst finns det massor av positiva saker också!:
*Min underbara amerikanska familj (gamla aupair familj) bjuder mig på en resa i höst till Laguna Beach, Kalifornien där de bor.
En resa för att vila upp mig och skapa min egen rehab. Att få vila och oavbrutet kunna vara med mina egna tankar i solen och naturligtvis umgås med dem. Puss på er och ett STORT tack! Det behövs verkligen.

*Varje vecka inser jag att jag mår lite bättre än jag gjorde förra veckan. De antidepressiva tabletterna hjälper och jag kan tom vakna med energi och vara glad.

Idag har det varit soligt och varmt höstväder och jag har njutit av naturens många vackra färger. Verkligen tagit till vara på ögonblicken.
***
You know, I am sick and tired to hear about the "great" survival rates within the breast cancer diagnosis. I mean, wonderful, but all cases are counted for then, even on older women with slow growing tumors. When you Google on triple negative cancer it isn't exactly an uplifting read. I'm not giving up, not at all- but many people tend to comment on this in a conversation with me, to make me feel better of course. But it doesn't, sadly triple negative doesn't end up in those uplifting statistics.
I am not a pessimist, but I'm realistic with a major positive attitude. My cancer scares the s... out of me and I am terrified in regards to the high amount of relapse cases the first year from diagnosis. It is a threat I need to learn to live with. All people live with the threat of death of course, not knowing when or where life will end. The only difference is that I have identified one of those threats for my part, as Mrs Cancer. She is breathing down my neck and has changed my life in so many ways. I have no intention however to let her win the race!

For months now I have fought to get to a cancer rehabilitation clinic in south of Sweden. The county council in Gothenburg refuses to pay for that specific clinic, they mean that they have other clinics they pay for. But I don't want to admit to the clinics around here. To make a long story very short I am going to have to cancel the rehab for next week since they don't pay for it. I give up, I am tired of the bureaucracy and all the calls to get an answer or explanation.

But there are so many positive things as well!:
*My wonderful American family (my old au pair family)are buying me a ticket to visit them this fall, in Laguna Beach California. My own cancer rehab- a time to rest, to be with all my thoughts in the sun and of course to spend time with them. Hugs and kisses to you! A BIG thank you, it is very much needed.

*Each week I realize that I am feeling better than I did last week. The anti depressive pills are working and I can even wake up with energy and feeling happy.

*Today we've had gorgeous fall weather, sunny and warm. I have truly enjoyed the beautiful colors of nature and siezed the moments!

Envis Personlig Tränare***A Stubborn Personal Trainer

Imorse gav jag efter för värken, sms:ade tränaren på SATS och meddelade att jag inte skulle dyka upp och kröp sedan ner under täcket igen och tyckte synd om mig själv. "Är det ändå metastaser i höften?" "Jag kommer aldrig att bli frisk" etc etc. Mitt i denna kavalkad av negativa tankar och orolig förmiddagssömn ringde min tränare.
Han tyckte vi skulle ses iallafall. Muttrande drog jag på mig träningskläderna och gav mig av. Och VET NI...vilken vändning av dagen!!
Jag tränade 1,5 timme med en personlig tränare i hasorna, för första gången i mitt liv.
Lite träning, mkt vila. Han är bra, pushar mig på rätt sätt och talar bestämt om för mig att tänka i små, små steg. Jag måste inse att just nu vill hjärnan mer än kroppen klarar av.
Efter att ha tränat och sträckt ut musklerna i höft, mage, rygg, axlar och armar så mådde jag- just det- bra mycket bättre än i morse! De positiva tankarna överväger helt klart ikväll. Vad har jag nu lärt mig av detta tro?... =)))
***
This morning I gave in. I let the ache decide that I should cancel my appointment with the trainer at the gym. I went back to bed and felt sorry for myself. Thoughts like "Is it cancer in my hip after all?" and "I will never get well, ever" made my sleep very restless. In the middle of this cavalcade of negative thinking my trainer called. He thought it would be a good idea to meet after all. I muttered to myself while I put my work out clothes on and headed out the door. And YOU KNOW WHAT? This was such a turning point of my day.
I worked out for an hour and a half with my personal trainer pepping me- for the first time in my life. A small amount of work out and a lot of rest. He is good, knows how to push me and reminds me of my progress in baby steps. I have to realize that my brain wants to do more than my body can handle at the moment.
After the work out and stretch of my hip, shoulder, arms, stomach and back muscles I felt- can you guess?- so much better than this morning! The positive thoughts are in the lead this evening. You would think I've learned something from this experience, wouldn't you?... =)))

Taxotere Tjock*** Taxotere Weight

Idag en hyllning till alla oss som vaknar varje morgon med Taxotere övervikt och vilken annan övervikt med för den delen! Jag har sagt det förr... Big and Chunky är nya ledordet!!***
Today, a tribute to all of us waking up every morning with Taxotere overweigt, or any kind of overweight for that matter. I've said it before... Big and Chunky is the thing!!

Härligt Möte*** Amazing Meeting

Träffade en ny, fantastisk människa och bröstcancersyster bosatt i Göteborg idag, Ingrid. Så gott att få ventilera och älta cancerskit i timmar. En nätt fika date blev till 4 h. =)) Ett lugn för själen att få träffa någon som vet exakt vad jag pratar om när jag nämner Sahlgrenska, Onkologen och avd 51. Kram på dig!
Jag kan meddela att jag mår bättre idag, mkt tack vare er kloka människor som kommenterar på blogg, mail, telefon och sms. Önskar er alla en trevlig helg!***
I met a new, amazing person and breast cancer sister from Gothenburg today, Ingrid. It feels great to vent and dwell on all the cancer crap for hours. A "quick" coffee date became a 4 hour meeting. =))
It sooths my soul to meet a person that knows exactly what I am talking about in regards to the main hospital here in Gothenburg- Sahlgrenska, The Oncology Department and the ward 51. Hugs to you!
I can announce that I am feeling much better today, thanks to all you wonderful people supporting me through comments on my blogg, through email, sms and phone.
I wish you all a great weekend!