Fan***Shit

Cancerångestmonstret slog till inatt. Det var faktiskt lite oväntat. Ska på återbesök till onkologen imorgon och var idag och tog blodprover inför det besöket. Som alltid snurrar ju tankarna extra då, men att monstret skulle dyka upp var jag inte förbered på. Jag menar, jag går ju till onkologen var 4:e vecka, varför slår det då till så hårt just nu? Jag trodde jag började bli bättre, även mentalt?
Blev sedan så ledsen när jag satte på datorn och såg att igårkväll dog lilla åttaåriga Moa av den grymma Fru Cancer. Det var en tjej med kämparglöd in i det sista.
Till hennes ära lovar jag att aldrig ge upp. Det är bara att bita ihop och ställa sig öga mot öga med cancerångestmonstret. Till alla, inklusive mig själv, som kämpar mot denna jävla sjukdom vill jag tillägna Bruno Mars sång "Just The Way You Are" (lyssna på texten, videon är sådär... =)
We are all truly amazing!!
***
The Cancer Anxiety Monster struck again in the middle of the night. It was a bit unexpected I must say. I am heading to the Oncology Department tomorrow for a check up and had to do all the blood samples today. I usually get a bit worried and my thoughts spin before those check ups, but I really couldn't predict the monster visit this time. I mean, I have the check ups every 4 weeks, what is different with this one? I thought I was getting better, mentally as well?
In addition, when I opened up my computer this evening I got so sad. I follow a blog about a eight year old girl fighting against cancer. She lost her battle last night, cruel Mrs Cancer won. Moa fought so hard all the way to the end. In her honor I promise to never give up. I will just have to face that cancer anxiety monster over and over again. I dedicate Bruno Mars song "Jut The Way You Are" to all of you fighting against this awful illness, including myself! (Listen to the text, the video is so so...). We are all truly amazing!!!