Måndag Morgon*** Monday Morning

Vilken fantastisk höstmorgon! Kallt, blå himmel, man kan ana solens kamp att med sina strålar leta sig fram genom morgonmolnen för att kunna förgylla dagen. När jag slog upp mina blå imorse till väckarklockans skrälla signal fylldes jag av en varm energi. En livsglädje och kraft att leva, så enormt stark som jag inte upplevt den någonsin tidigare.
De dagar man brottas med Herr Ångest och står på dödsdalens avgrund så är känslan av att få ge upp ibland väldigt stark. Den förlamar en, man vågar inte planera framtiden, inte ens nästa vecka och ännu mindre tänka i termer som till jul, nästa år etc. Man förbereder sig på återfallet och döden. Förberedelsen i sig blir ett sätt att få tillbaka kontrollen i en helt omänsklig levnadssituation, den situation som jag nu tvingas bekanta mig med och lära mig att leva i. Den som vissa dagar fullständigt tömmer mig på energi och lämnar mig som en sliten trasdocka i kvällsmörkret.
Men så kom då denna måndag morgon. Jag förblindas av tårarna i mina ögon, tårar av lycka över att få känna livets kraft. Tacksamhetens tårar. Helgens positiva energi är jag övertygad om har bidragit- bokklubbsträff (för första gången sedan jag blev sjuk), mysig lördagkväll hemma med familjen, prat med grannar i solen och goa vänner på besök i går. Skratt och glädje. Livet i all sin enkelhet, svårare än så är det inte!
***
What an amazing fall morning! Cold, blue sky and the sun is struggling to find it's way through the morning clouds in order to warm up the day. When the alarm went off this morning and I forced myself to wake up the first thing I noticed was my body being filled with this warm energy. An energy representing the joy of life and an urge to live. The feeling was so strong, I've never experienced anything like it ever before.
The days I'm struggling with Mr Anxiety and walking towards the valley of death, the feeling of giving in can be very strong. It is paralyzing me and making future plans for next week or next year are out of the question. I am preparing myself for a relapse and death. In an inhuman situation like this, it is becoming a way for me gaining the lost control back. Accepting and getting to know this situation is now a part of my daily life and routine. I am trying to learn to live with it. Some days it is draining me completely, leaving me like an old rag doll in the darkness at the end of the day.
But waking up this morning was like being in heaven. My tears are blinding me, tears of happiness and the power of life. Tears of gratitude. All the positive energy from this weekend is rubbing off: a Book Club meeting (the first one since I got ill), a cosy Saturday evening with the family, chats with the neighbours in the gorgeous sunny weather and lovely friends visiting yesterday. Laughter and joy. Life when it is the best, simple and genuine!