Ett Ljus...***A Candle...

...för Linda (se föregående inlägg). Hon dog idag.
Hennes blogg var en av de första jag stötte på när jag själv blev sjuk. Sedan hon fick återfall har jag inte kunnat läsa hennes blogg dagligen, jag har mått för dåligt av det. Jag har tittat in då och då.
Ikväll har jag tänt ett ljus för henne.
Tårarna bara strömmar nerför mina kinder nu. För Linda, för att cancer är en grym sjukdom, för alla som blir drabbade av den- inklusive anhöriga. Just ikväll är jag liten och väldigt, väldigt rädd.
***
...for Linda (please read yesterdays blog entry). She died today.
Her blog was one of the first blogs I came across when I got diagnosed with my cancer. Since her relapse I have had a hard time to follow her blog on a daily basis. I have felt so afraid to face her destiny. However I have checked in now and then.
Tonight I've lit a candle for her.
My tears are falling. To Linda's memory, because cancer is such a cruel illness, to everyone that is affected by it- including family and friends. This evening I feel small and so very afraid.

Tittut!*** Peek-A-Boo

Här är jag! Ni är många som genom sms, mail etc undrat hur jag mår. =) Tack fina ni! Jag har miljoner biverkningar känns det som och jag är så trött. Men jag jobbar mina 10h/vecka, äter lite, knaprar cellgiftstabletter, hanterar biverkningar på löpande band och sover resten av tiden. ;) Mitt hälsotillstånd känns dock futtigt idag. Mina tankar går till Linda som kämpar så tappert mot bröstcancer spridd i skelett, lever och hjärna. En fyrabarnsmamma som cancern har helt i sitt grepp. Se intervju med Linda av Lotta Grey (Vimmelmamman) här.
Vad kan man säga? Cancer är en skitsjukdom och detta hotet lever jag med, dagligen. Hur fan står jag ut? Men det gör jag för livet är underbart. Jag vill leva och jag försöker göra det till fullo varje dag.
Att vara cancerpatient är svårt, jag känner på ett sätt att det är svårare nu när jag "ser så frisk ut". Mitt liv är så fullt av denna sjukdom fortfarande och det är lång väg till friskförklaring. Läkarbesök var 4:e vecka och ångest över nya, inbillade? knutor i vänster armhåla. Men visst ser jag frisk ut, jag vill var frisk, jag vill leva. Jag unnar mig att göra en full sminkning varje dag om jag känner för det. Jag klär mig som jag vill för att jag vill- i glada färger dessutom. Jag äter choklad utan dåligt samvete och jag bryr mig inte om att jag är tjock som en liten prinskorv. Jag griper varje tillfälle till livslust. Att sitta i vårsolen och njuta. Att ta en kopp kaffe med grannarna. Att skratta. Jag kramar alla som kommer i min väg. En kram mår man ju så bra av. Var rädda om er och ta hand om detta sköra, som vi kallar livet.
***
Here I am! Many of you have been worried and asked me how I'm doing through sms, email etc. =) Thanks so much! It feels like I have a million side effects and I am extremely tired. Even so, I am working my 10 hours/week, eating a bit, chewing chemo tablets, dealing with ongoing side effects and sleeping, sleeping, sleeping. ;) However my health status feels SO not important today.
All my thoughts are withLinda. She is fighting an endless battle against her breast cancer- spread to her liver, skeleton and brain. The cancer has her in it's grip. She is currently at hospital and not doing well at all. She is the mother of 4 young children.
What can I say? Cancer sucks and I live with this threat every day of my life now. How the hell do I manage to do that? But I do because life is wonderful. I wish to live and I try my best to do it to the fullest every day.
To be a cancer patient is difficult, I find it at times even harder now when I am "looking great and so helathy". My life is still full of this illness and the road to recovery is long. I visit my oncologist every 4 weeks and I have anxiety attacks now and then due to lumps, imaginary ones maybe?, in my left armpit. But sure, I do look healthy, I want to be healthy, I want to live. I put a full make up on when I feel like it, even on an ordinary day. I dress how I wish to dress- with many bright colors as well. I eat chocolate without feeling guilty and I don't care that I am big and chunky. I grasp every moment to enjoy life. To sit in the spring sun. To have a cup of coffee with my neighbours. To laugh. I hug everyone I meet (well almost...). We all feel good to be hugged.
Take good care of yourselves and treasure this fragile thing called life.

Min Baby?*** My Baby?

Igår firade vi Max som fyllde 7 år. Vart tog min baby vägen? Nu är han en stor kille med mycket smarta tankar och funderingar- och inga tänder! =))
***
Yesterday we celebrated Max's 7th birthday. What happened to my baby? He is a big boy now with lots of brilliant thoughts and ideas- and no teeth! =))

Jag Är Tillbaka*** I Am Back

...från dödsdalens skuggor. För det var dit förkylningen/influensan tog mig. Jag blev så otroligt låg av att bara ligga här hemma och vara sjuk. Många hemska minnen från i våras kom tillbaka, från en tid med Taxoterecellgift och smärtor så svåra att de får mig att gråta bara jag tänker på det. Ångest i form av tankar att bröstcancer kan man bli frisk ifrån, men den kan också betyda att livet avslutas i förtid. Den ångesten gör mig knäpp när den sätter igång.En total känsla av vanmakt. För jag vill ju leva. Mer än jag kanske någonsin velat förut. Då tog jag livet för givet, nu är jag tacksam för varje ny dag.
Jag var helt enkelt tvungen att må bättre i helgen eftersom vi då hade barnkalas för Max, med hela hans klass inbjuden.Han fyller 7 år imorgon. Max fick inget barnkalas förra året, jag var för sjuk då. Så detta året fanns det absolut inget som kunde stoppa mig att anordna ett sådant! Ett konstnärskalas blev det. Vi hade så roligt.
Jag älskar barn (det har jag sagt förut, va?;)) Deras positiva energi smittar av sig! =)
***
...from the shadows in the Valley of Death. That's the place the cold/ flu forced me to go. It really made me depressed to be home sick like that again, laying down with no strength. Many awful memories from last spring arose - from the time with Taxotere chemo poison and a pain so severe that I cry when I think about it. The anxiety thoughts about the fact that you can get declared well from breast cancer, but you can just as well die from it. That anxiety drives me crazy when it sets in. A complete emotion of powerlessness. Because I want to live. Maybe more now than I ever wanted to before. Then I took my life for granted. These days I am grateful for every new day.
I simply had to feel better this past weekend. We had a birthday party for Max, with all his friends in the class. He is going to be 7 years old tomorrow. Max didn't get to have a birthday party last year, I was to sick. This year I had decided that nothing could stop me from arranging one for him. An artist party. We had so much fun.
I love children ( I have told you that before, haven't I? ;)) Their positive energy is truly contagious! =)

Nära Tårarna*** Almost Tears

Jag är så ledsen idag. Bara ledsen. Som ett gråtande barn på de där tavlorna ni vet... Gråten sitter som en stor klump i halsen. Jag har fått sjukanmäla mig från jobbet denna veckan pga den värsta förkylningen jag någonsin haft. Jag orkar inte göra någonting, hade ju inte direkt någon ork från början.
Kommer jag någonsin att hitta ork igen? Jag vill ha tillbaka mitt sprudlande, glada jag full med energi och ork att umgås med släkt och vänner och hitta på tokroliga saker. JAG VILL INTE VARA SJUK, inte i förkylning eller cancer eller något annat!!!!!
***
I am so sad today. Just sad. Like a crying child on those pictures you know...A big lump of "cry" is stuck in my throat. I've had to call in sick to work this week due to the worst cold I've ever experienced. All my strength is gone, I guess I didn't have much to grab from in the first place.
Will I ever find normal strength again? I wish for my old self to come back- happy, full of life and energy to do fun things with family and friends. I DON'T WANT TO BE SICK-not with a cold or cancer or anything else!!!!

2:a Klimakteriet*** 2nd Menopause

Positivt tänkande var det, ja. Någon där uppe utmanar mig gång på gång. Efter ultraljud hos gynekologen idag är det ett faktum, mina äggstockar har "dragit sig tillbaka" och jag är i klimakteriet-igen. 2:a gången på ett år. Tack cellgifter! Men nu förblir det nog så. Tja, lite sorgligt är det allt- det sista hoppet om att eventuellt någon gång få fler barn försvann. Men tror mig, jag har gråtit färdigt mina tårar över det och är enormt tacksam för den fine son jag har. Dessutom har jag ju nu en förklaring till varför min urin inkontinens kom så plötsligt och att mitt sfinkterruptur läckage börjat igen (läckage av nr 2, efter förlossningen sprack jag hela vägen och fick med plastikkirurgi åtgärda den stora skadan. Har varit nästan helt återställd tom nu för några dagar sedan). Avsaknaden av östrogen i kroppen gör att slemhinnor bli torra, musklerna svaga och ledvärken ökar.
Så, ser ni mig under en plötslig svettningsattack så vet ni varför! ;) Jag kanske ska starta klimakterierådgivningsbyrå. Jag menar, hur många personer har erfarenheten att gå igenom det 2 gånger?
Jag får ofta frågan hur jag kan vara så stark i alla dessa motgångar. Mitt svar är att jag har inget annat val, verkligen inte.
Men naturligtvis blir jag ledsen och uppgiven emellanåt. Idag har jag haft en sådan dag, varit enorm förkyld och tyckt synd om mig själv. Men så får man ta nya tag och tänka att klimakteriet, läckage och annat elände...jag kan hantera det, bara cancern försvinner. Snälla!
***
Positive thinking it is. I am being challenged again. Had an ultrasound examination done today at the gynecologist. It is a fact, my ovaries has gone "to sleep" and I am experiencing menopause- again. The second time in a year. Thanks, chemo!
Most likely this is my real menopause, at 38...- the last hope of maybe some day have another child is finally gone. But believe me, I am done crying over that and I am so very grateful for the beautiful son I have.
Well, at least I have an explanation to my leakage problems- Why it came so sudden and that leakage nr 2 started a few days ago (damage from giving birth. I had plastic surgery to correct that and it has been fine until recently). The lack of estrogen is the reason for dry mucous membranes, weak muscles and joint ache. At least you know why I am experiencing sudden sweat attacks, you can't miss them! ;) Maybe I should start my own business and give menopause advice- I mean, it can't be many people out there experiencing it twice?
I am often asked the question how I can be so strong through all this. My answer is, I don't have a choice, I really don't.
But of course I get sad and dejected at times. Today has been such a day. I have a really bad cold and I have felt very sorry for myself. After a while it is to dig deep again, to think that despite issues such as menopause early in life, leakage and other crap... I can handle it, I just want the cancer to disappear. Please!