Frisyrändring***A Change In Hairstyle

Jag har sagt det förr och säger det igen: jag är så oerhört tacksam för er alla som bryr er om och sänder kärlek. Kunde jag skulle jag omfamna er allihop just nu! Det betyder oerhört mkt för mig i min kamp.
Jodå, jag har under de senaste dagarna brutit ihop total hos psykologen och insett att hjärnan är fast i lördagen i januari då Max insjuknade i diabetes och jag försökte förbereda mig inför min operation två dagar senare. Tjoho, den har en del dagar att bearbeta sig igenom..., ett fantastiskt besök hos Madeleine min själs absoluta räddning, sagans egen goda fe eller tom den skyddsängel jag letar så mycket efter. Tillsammans med Maria som tittade förbi har jag haft samtal med tunga ämnen MEN också skrattat och ändrat frisyrer på rasande band under samma dag. Vilken berg och dalbana jag löst biljett till!!***
I have told you before and I am telling you again: I am so very grateful to all of you that care so much and send your love my way. If I could I would hug you all right now! It means so much to me and helps me keep up the fight.
Sure enough, the past few days meant a total break down at the psychologist. I realised that my brain is stuck in January, the Saturday Max became ill with his diabetes and I tried to prepare myself for my surgery two days later. Great, my brain have a few more days to work it's way through then...
I have met up with wonderful Madeleine again- my souls knight in shiny armour or the stories fairy godmother or maybe even the guardian angel I search for with such determination.
Together with Maria I have had conversations with heavy subjects BUT also millions of laughters and changes of hairstyle in one day. What an emotional roller coaster I've bought myself a ticket for!!

Skitjävlasjukdom***Shit Illness

Vilken skitjävlasjukdom det här är! Sitter här och gråter efter att ha läst om L som fått återfall-cancerceller i skelettet. Får panik eftersom jag har så ont i höfterna och ryggen.***
What an awful shit illness this is. I am crying after reading about L that found out yesterday she has a relapse- cancer cells in her skeleton. I am panicing since I have such a heavy pain in my hips and back.

Träsket Igen*** The Swamp Again

Det är ett heltidsjobb för mig att försöka hantera min krisdepression. Fy! Har varit på själavård idag, det var absolut nödvändigt. Fick hjälp med att komma upp en stund ur träsket. Dessutom har jag förbaskat ont igen i kroppen och lederna. Det blir svårare och svårare att hitta den positiva motivationen.
Dagens positiva (trots allt): Träffade en bröstcancersyster från Göteborg idag. Alltid så skönt att få ventilera det svåra med någon som vet exakt vad man pratar om, utan att man verkar dum i huvudet.***
It is a full time job for me to handle my crisis depression. Ugh! I have been to a Health Care for the Soul appointment today, it was absolutely necessary. I was rescued from the swamp for a while. In addition I have a strong pain in my entire body and my joints again. It becomes more and more difficult to find the positive motivation.
Today's positive (despite everything): I met a breast cancer sister from Gothenburg today. It is always wonderful to vent all the serious facts about the illness with someone that understands exactly what you are talking about- and doesn't think you've totally lost your mind.

Lycka...*** Happiness...

...är när man efter duschen inser att man måste gnugga lite med handduken för att få håret torrt. =)***
...is when you after your shower realize that you need to dry your hair by a gentle rub with a towel. =)

Carpe diem

Det tar oerhört mycket av min energi för att få en superdag som igår. Jag har varit fruktansvärt trött hela dagen idag och då vet ni vad som händer... Japp, de tunga tankarna infinner sig. Vi kan detta mönstret nu. Jag hade som tur var en själavårdstid klockan 13.00 och jag mår alltid bättre efter dem. Madeleine är en ängel och så oerhört proffsig. Hon får mig att se vinklar jag inte kan se och att inte vara så hård mot mig själv. Idag grät jag hos henne för första gången. Då kan ni tänka er vilken skyddsmur och självdisciplin jag har... Bra att ha vid många tillfällen, men inte så bra på denna resan för min själ och hjärna.
Just nu är jag förbannad, arg och ledsen på allt som hänt mig och mitt barn denna våren!!
Jag tvingas ju leva med två alternativa livsvägar: 1.Överlevnad och friskhet eller
2. Återfall och död. Jag är inte rädd för döden i sig längre, men jag är livrädd för alla avsked jag i sådana fall måste ta.
Jag ser mig själv som en överlevare men jag är inte så naiv att jag tror att ett återfall inte kan hända mig. Därför lever jag för dagen, mina vänner. Jag tänker överhuvudtaget inte på imorgon eller om en vecka. Det är idag jag är tacksam för att få leva. Carpe Diem!***
It drains my energy to have a super day like I did yesterday. I have been extremely tired today and you all know what happens then...yes, the heavy thoughts show up. We know this pattern by now. Fortunately I had a Health Care for the Soul appointment scheduled at 1 pm and I always feel better afterwards.
Madeleine is an angel and very professional. She manages to make me view new positive angles in my web of heavy thoughts as well as she teaches me not to be so hard on myself. For the first time today, I cried at my appointment with her. Then you can imagine how strong my defense wall is and what a self discipline I have... Great skills to have many times but not good for my soul and brain on this journey.
At this moment I am angry and sad when I think of all the horrible things we've had to go through this spring Max and I!!
I have to live with two choices of life paths: 1. Survival and health or 2.Relapse and death. I am not afraid of dying anymore, but I am terrified about the thought to have to say goodbye to everyone I love.
I view myself as a survivor but I am not that naive that I think a relapse can't happen to me. That is why I live for the day my friends. I don't think about tomorrow or a week ahead. It is today I am grateful to be alive and to live. Carpe Diem!

Lea Attityd*** Lea Attitude

Prinsessan Lea kom på besök, för första gången på väldigt lång tid. När väckarklockan ringde var det hennes djävlar- anamma attityd jag kände: JAG VILL LEVA.
Skit-Fru-Cancer som försöker ta det ifrån mig!! Man får lite perspektiv på livet när ens största problem är att överleva. Tänk om någon hade sagt det till mig för ett år sedan...? Oj, vad jag hade prioriterat annorlunda! Jag kunde älta saker i timmar, saker som ibland säkert bara var en sanning i mitt huvud. =) Idag är min tid för dyrbar för sådant trams! Nu går mina tankar åt att planera överlevnadsstrategier, åtminstone på de bra dagarna. Låt nu för guds skull dagens Lea besök vara början på slutet på denna depression.
Jag bestämde mig iallfall för att göra detta till en bra dag. Den blev super, med utmärkt blodprovsresultat och besök från både Courtney/ Billy samt bror Jonas med familj!***
Princess Lea visited. That was a long time ago. When the alarm woke me up it was her positive fighting attitude and spirit I felt :
I WANT TO LIVE
Crap-Mrs-Cancer tries to take that away from me!! When your biggest problem is to survive you get some perspective of your life. What if I had been told that a year ago...? I would have prioritized differently. I could dwell on things for hours, things and problems that probably only existed in my head anyway. =) My time is too valuable to waste on such drivel these days! I spend my time planning survival strategies instead, at least on my good days. For heavens sake, let today's visit from Lea be the first step in the fall of this depression.
I decided to make this day a good one. I succeeded- with excellent blood test results as well as a visit from Courtney/ Billy and my brother Jonas and his family!

Veranda Chat

Depressionen slog till igen- hårt! Den sitter som en hjälm på huvudet, alla mina känslor blir neutrala och de destruktiva tankarna slår till. Jag kommer inte ur det själv. Idag blev jag hjälpt av två härliga sexåringar (min son och kusinen som är här på semester några dagar) och grannarna. En spontan "verandauppesittarkväll" med sång och musik. Blev "intvingad" dit när vi kom hem från bad och ärenden vid 19.30 snåret. Tur var väl det, min plan var att dra något gammalt över mig och deppa ihop.***
The depression hit hard again! It is like I have a heavy helmet on, all my feelings are neutral and the destructive thoughts begin to spin in my head. I can't get out of it without help. Today my help was two amazing six year olds (my son and his cousin, on vacation with us for a few days) and our neighbours. A spontaneous veranda chat with music and some singing. When we arrived home at 7.30pm (we swam in a lake and ran some errands) I was "forced" to join them. I am very happy for that. My plan was to crawl into bed together with my depression.

Mon-Chi-Chi

Mitt hår växer! Det är riktigt långt... Idag fick jag t o m rätta till det lite efter att sjalen tryckt ner "frisyren". Det är ett stort framsteg på denna helvetesresan.
Jodå, den bekanta virveln i luggen kan man ana redan, med inslag av en massa silvergråa hårstrån. Pers kommentar denna kväll: "Du ser ut som en liten Mon-Chi-Chi!"
Och ja, faktiskt, han har rätt ;)) ***
My hair grows! It is really long now... Today when I removed my scarf I had to adjust my "hairstyle", the scarf had pushed it down. That is a major milestone on this journey through hell. Yes, the famous fringe whirl can be seen together with more than a few silver gray hair. Per's comment this evening: " You look like a Mon-Chi-Chi".
And yes, I have to agree ;))

Polisdotter***Police Officer's Daughter

Som den polisdotter jag är skriver jag naturligtvis inte i bloggen och informerar om när jag åker bort... =)) Nu är jag hemma igen efter 1 vecka på vift i Skåneland med familjen. Det är första gången sedan jul och cancerdiagnosen jag varit "himma". Familjeträff (bröder m. familj, föräldrar, svärföräldrar, mormor), avslappnat "häng" hos Don och Gabi, tjejträff hos Maria, "Söstra Mi" träff- en nästan 5h lång middag med mina bloggande cancersystrar Elisabet och Viktoria! Wow! Det var som om vi känt varandra hela livet!
Så härligt att träffa alla goa människor- och er som jag inte hann med... jag kommer snart igen!! Det är ett hektiskt schema att åka "him" och naturligtvis planerade jag in för mycket roligheter med tanke på omständigheterna. Jag kraschade totalt i slutet av veckan och har om möjligt ännu mer ont i kroppen och lederna nu- men det var det allt värt, själen har fått näring och jag hoppas det botar den nuvarande depressionen!***
I am a police officer's daughter and I would of course never in advance inform you through my blog that I am going away on vacation... =))
I took my family to Skåne (south of Sweden) for a week. It is the first time since Christmas and my cancer diagnosis that I've been back home to visit . I've met my family (mum+ dad, brothers+ families, in laws and grandmother), I've had a relaxed time with Don and Gabi in their cabbin, I've had a girls night at Maria's with old friends as well as a cancer sister evening with new friends, Elisabet and Viktoria. We had an almost 5h long dinner conversation. Wow! It is like we have known each other for ever!
I met many wonderful people and to all of you that I didn't manage to see, I will be back soon!! I was on a hectic schedule and I tried to accomplish too many fun things due to the circumstances. It didn't work, I crashed at the end of the week. I have even more pain in my body and joints now (if that is possible)- but it was worth every second. My soul batteries have been charged and I hope that will cure my current depression!

Mental Lättnad***Mental Relief

Jag är inte en hypokondriker. Fick veta av min onkolog idag att det jag känner i kroppen nu är biverkningar av Taxoteren (ledvärk, 80-årig dams stelhet på morgonen, döda naglar, sår i munnen etc). Kortisonet finns inte längre i kroppen som dämpare av biverkningar och därför upplever jag mig som fysiskt sämre. Giftet, Taxoteren, finns ju inte heller längre i kroppen men biverkningarna kan tydligen finnas kvar länge, i värsta fall hela livet. Det får vi ju nu inte hoppas!
Jag gillar min onkolog, hon är rak och ärlig, inget struntprat. Återfallsrisken är hög (det visste jag ju redan) och det är NU min kamp börjar!! Då är det också normalt att hamna i en svacka, en depression. En mental lättnad att få höra det, jag är normal (eller, ja...;))
Sedan sade hon något väldigt klokt: när man är så ung som jag och får cancer (jag anses som ung, tjoho!) så ser man i ögonen att personen av livserfarenhet och prövning har blivit mycket äldre. Precis så är det. Jag känner mig som Rose i Titanic filmen där scenerna skiftar mellan nu och då. I själ och sinne är jag gamla Rose, i kropp unga Rose (nåja, inte direkt samma figur, men man kan väl få drömma!).
***
I am not a hypochondriac. Today I found out from my oncologist that what I'm physiaclly experiencing these days are side effects from the chemo Taxotere, (joint pain, joint stiffness in the morning like an 80 year old lady, dead nails, blisters in my mouth etc). The cortison is not in my body any more to take the edge of the side effects away and that is why I feel worse. The chemo poison, Taxotere, is out of my system as well by now but apparently the side effects can last a long time, in worst case a life time. Let's hope not!
I like my oncologist, she is straight forward and honest, no nonsense talk. The relapse risk with my cancer is high (I knew that already) and it is NOW that my fight begins!! It is normal to enter a depression phase at this time. It was a mental relief to hear that, that I am normal (well...;))
At the end of my visit she said something very wise: when a person is diagnosed with cancer at such a young age (I am considered young. Tjoho!!) you can see his/her "real" age in the eyes. They have through life experience and life trials grown old mentally. That is exactly how it is. I feel like Rose in the Titanic movie, moving back and forth from past and present days. In my mind and spirit I am as wise as old Rose, in body and looks I feel like young Rose (well, I know I don't have her figure but please, a girl's gotta dream!)
Naked truth: Tired and in pain. The dark rings under the eyes are getting bigger each day. I am still smiling though!



Dead nails (loose half way...). However, you can spot the healthy nail tissue at the bottom of the nails! Yeah!

Kolmården Zoo

Jag är just hemkommen från en avslappnad och härlig helg på Kolmården tillsammans med familjen Hellstrand. Otroligt fint väder, på gränsen till för varmt!! 32 grader och strålande solsken. Har gått mycket och det var otroligt skönt för kroppen att få röra på sig ordentligt (eller ja, allt är relativt men för mig som cancerpatient var det fantastiskt att jag klarade av det!). Idag betalar jag dock priset för envisheten: fruktansvärt ont i fotleder, knän och höfter, väldigt svullna ben och rejält trött. Men glad. En helg utan sjukdom och elände. Imorgon är det återbesök hos onkologen och start av cellgiftstabletter. Men imorgon är som sagt en annan dag...***
I just got back from a relaxing and great weekend together with the Hellstrand family at the Kolmården Zoo outside Stockholm. Lovely weather, 32 degrees (90F), clearblue sky and sunshine. I have walked around a lot, it was a great feeling to move my body in a good speed (well, for me as a cancer patient a good speed. I am amazed that I managed to do it all!). Today I pay the prize for my stubbornness: I have a terrible pain in my ancles, knees and hips, my legs are very swollen and I am incredibly tired. But I am happy. A weekend without the illness and it's misery. Tomorrow I have a check up appointment with my Oncologist and I begin to eat the chemo tablets. But tomorrow is another day...

Tired and warm. Both of us...! =))

Early Sunday morning view from our hotel room

Vilken Vecka!*** What A Week!

Jag har kämpat, mot ångest och eländig värk. Jag är faktiskt riktigt stolt över mig själv. Jag har också imponerat på mig själv genom att ta mig upp och ut i världen, när värken varit som värst. Det är ju då jag vet att cancerångestmonstret kommer.
Av någon konstig anledning (jag har slutat att försöka förstå mig på varför) så är värken värre, det känns som om fotleder, knän och höfter ska gå av varje gång jag tar ett steg.
Okej, positivt då...
1.Jag har nu officiellt rakat mitt huvud för sista gången. Sedan igår låter jag nu håret växa. =)
2.Rosterapi. Som tur var fick jag ohyra på mina rosor ;)Det sysselsatte mig stora delar av veckan och nu är de fina igen och börjar blomma.
3. Kvällen kommer att bjuda på kalas i grannens egenhändigt byggda orangeri. Jag älskar verkligen att bo på denna gatan!! DET är jag enormt tacksam för.***
I have fouhgt against anxiety and an awful pain. I am really proud of myself. I am also impressed by my ability to pull my self up and out into the world when the pain is the worst. That is when I know the Cancer-Anxiety-Monster visits.
My pain is worse again, for a reason that I don't know (I've stopped wonder why a long time ago). It feels like my ancles, knees and hips are going to break everytime I take a step.
Ok, positives...
1.I have officially shaved my head for the last time. As of yesterday I am now letting my hair grow.
2.Rose therapy. I was lucky to get vermin on my roses ;) It kept me busy most of the week. My roses look great again and are soon to bloom.
3.This evening we are invited to a party in our neighbours conservatory, that he built himself. I love to live on this street! THAT is something I am extremely grateful for.