Inspirerande Ledord*** Inspiring Quote

Har funderat mycket de senaste dagarna. Jag tror att det är julens glädje som gör mig låg. Knepigt men sant. Jag älskar nämligen julen och nu är den ju också förknippad med förra årets hemska händelser. Det är så många "årsdagar" nu- ett år sedan mammografin, cancer besked etc. Hjärnspöken får fäste och jag inser hur oerhört skört livet är, inte bara för mig utan för oss alla. Allt kan ändras på ett ögonblick. Verkligen. Ta vara på tiden ni har här på jorden. Tala om för nära och kära att ni älskar dem, vänta för guds skull inte till en annan dag. Slösa inte bort livet med att låta bitterhet, grinighet och andra negativa känslor regera. Gör något åt dem istället.
Jag lever ju här och nu alltså måste jag fokusera på det positiva varje dag. Lättare sagt än gjort- det tömmer mig på energi att mentalt vända bort tankarna från återfall och cancer varje dag, men det är något jag måste göra. Därför har jag letat efter ett nytt ledord i denna nästa fas av min kamp. Något att hämta kraft från.
Jag har lånat de fina orden från någon som verkar ha varit en fantastisk kvinna, Lilla H. Humor, glimten i ögat och positiv in i det sista. Hon avled i äggstockscancer i april i år.
Jag hoppas jag har hennes tillåtelse att använda de vackra orden även i min kamp:
Bästa sättet att inte dö är att leva!
Med de orden vill jag se fram emot ett nytt år, 2011.
***
I have been thinking a lot the past few days. It might be the joy of the Christmas holiday that makes me feel down. Weird, but true. I love the Christmas season and sadly now it is also connected with all the awful happenings last year. Almost every day now is a "year day"- a year since the mammogram, the test results, etc. The ghosts in my brain get more space and I realise how fragile life is, not only for me, but for you as well. Everything can change in a split second. Really. Make the best of the time you have here on Earth. Tell your loved ones how much you care about them, please don't wait until another day. Don't waste your life with letting negative feelings such as bitterness, angryness etc rule. Deal with them instead.
I live here and now, that means I have to focus on the positive every day. It is hard work doing so- at times it drains all my energy. To stear my thoughts away from relapse and cancer and make them positive is not easy, but something I absolutely have to do. That's why I've been searching for a quote to inspire me in this next step of my fight. To find strength in.
I lent these beautiful words from a woman that must have been a wonderful person, Lilla H
A good sense of humor and very positive until the last minute. In April this year she died from ovarian cancer. I hope I have her blessing to use her words in my fight as well:
The best way not to die is to live!
I will let these words lead me into the new year, 2011.

Pers Födelsedag*** Per's Birthday

Min fine, underbare man fyller år idag. Idag är det hans tur att bli fullkomligt omhändertagen. Han som är min klippa och som fick sin födelsedag totalt förstörd förra året. Då väntade vi på provsvar från biopsin och vårdcentralen ringde mig på morgonen och bad mig komma in dagen därpå, vilken tid jag ville... Vi visste då alldeles säkert att jag hade cancer. Jag kommer inte ihåg någonting av den dagen mer än att vi satt och höll om varandra i soffan på kvällen.
Per är så värd alla presenter och all omtanke i världen. Han har skött om mig under detta året under omständigheter som man inte önskar någon- krälande av smärta på golvet, illamående, ångest- och gråt attacker, läkarbesök etc. Samtidigt blev han också tvingad att vara ensamstående förälder till ett barn som insjuknar i en kronisk sjukdom. Han höll ut hela våren men i juni orkade han inte mer och blev sjukskriven ett tag. Nu mår han bra , mycket tack vare de täta psykolgbesöken på Östra sjukhuset, som "höll och håller koll" på honom och Max, både vad det gäller cancern och diabetesen. Per är en mentalt stark man med mycket värme och humor. Vi har faktiskt skrattat väldigt mycket detta året också- det enda sättet att orka med ibland.
Dagen är Pers. Hipp, Hipp Hurra!
***
It is my wonderful husband's birthday today. A day for him to be totally attended to and celebrated. He is my everything, my rock and he sadly got his last birthday totally ruined. A year ago we waited for the biopsy test result. The local doctor phoned early in the morning to schedule an appointment for the following day, any time I wanted... We knew then for sure that I had cancer. I can't remember anything else from that day other than that Per and I sat in the sofa and held each other.
Per really deserves all the presents and love in the world. He has taken care off me this past year during "odd" circumstances- crawling in pain on the floor, nausea, anxiety- and crying attacks, doctor's visits etc. At the same time he had a new experience of becoming a single parent to a child suddenly developing a chronic illness. He held it together until June, then he couldn't do it any longer. He had to be put on sick leave for a while. Today he's fine, with the help of especially the psychologist at the children' hospital. He took and takes care off both Per and Max, in regards to both the cancer and the diabetes.
Per is a mentally strong man with a big heart and a great sense of humor. We have laughed a lot this year as well- many times the only way for us to cope with the difficulties. Today is Per's day. Hipp, Hipp, Hurray!

Fantasi*** Imagination

Max tror på tomten. Kanske mycket för att han har en mamma med en sådan livlig fantasi som håller myten vid liv. Är det rätt eller fel? Tja, det är ett diskussionsforum i en helt annan blogg... =) I min värld så är fantasin en oerhörd gåva. Att kunna utveckla sitt kreativa sinne utan att för den skull tappa verklighetsförankringen. Det är därför jag verkligen tycker om att arbeta med barn, framförallt sexåringar. De letar förklaringar och fakta till allt, men just fantasin sprudlar fortfarande i både lek och diskussioner. Underbart!
Idag har jag försökt hitta min fantasi och kreativitet. Jag har känt mig låg ett par dagar och vill då tillägga att vi hade en fantastisk jul! Vi firade bara vi tre med fokus på här och nu. Att få vara tillsammans betyder mycket, det var ju inte alltid självklart under året som gick att vi skulle få vara det.
Kanske är jag bara trött, energin tar ju som alltid helt slut efter ett par dagars intensivt schema. Drömmar och tankar som inte är trevliga alls har börjat dyka upp. Lugnt och sakligt har det konstaterats för mig att jag inte kommer att klara denna kamp mot Fru Cancer. Vad "det" är vet jag inte. Är det mitt undermedvetna, är det bara stämningen runt jul (som var så oerhört skrämmande förra året) eller är det den lilla Annikas enorma behov av att bli omhändertagen, kramad och lovad att Fru Cancer och hennes onda celler aldrig mer kommer tillbaka? Jag vet inte. Förstår det inte. Jag mår överlag bra och är lugn som en filbunke till sinnet. Eftersom detta är en blogg först och främst för mig och mina tankar kände jag att jag var tvungen att få det ner på pränt. Jag har lärt mig att inte underskatta min kropps respektive min hjärnas signaler. Jag lyssnar med alla sinnen, men snälla berätta snarast vad det är som står på.
***
Max believes very much in Santa. Maybe because he's got a mother with such a huge imagination that loves Santa too. Is that right or wrong, to keep the myth going? Well, that's a discussion for a totally different forum...=) In my world imagination is a gift to keep with your inner treasures. To be able to develop your creative mind without loosing touch with reality, that is imagination on a high level. This is the reason why I love to work around children, especially six year olds. They search for answers, facts and explanations for everything, but still keep their imagination going in both their play and academic discussions. Wonderful!
I've searched for my imagination and creativity today. I have felt "mentally low" for a few days- and I want to add that we have had a marvelous Christmas! We celebrated just the three of us, focusing on seizing the day. To be together this Christmas meant a great deal to us since it wasn't always certain during the year that it would be the case.
Maybe I'm just tired,as usual I am totally drained of energy after a few days with a hectic schedule. Lately, my dreams and thoughts haven't been very pleasant at all. In a calm way they have contained messages about me not being the winning part in the fight against Mrs. Cancer. I have no idea why. Is it me telling my self something, is it the holiday spirit that reminds me of last year (it was so, so frightening) or is it the small girl Annika's need to just be taken care off, held, hugged and promised that this Mrs Cancer and her evil cells will never return? I don't understand. In general I feel really good and mentally I am in a very calm place. Since this is a blog with the purpose for me to vent my feelings and emotions I just felt I had to do that this evening. I have learned to not underestimate the signals from my body and brain. I am listening, but please let me know quickly what this is all about!

God Jul!*** Merry Christmas!

God jul önskar familjen Kjeller. Kortet togs av fotografen som var inhyrd att assistera till tidningen Amelia artikeln om oss i oktober. Jag tycker själv att den visar en familj med förtröstan till framtiden. Jag vill att det ska vara så!
***
Merry Christmas wishes from the Kjeller Family. The photo is taken in October by the photographer that helped out with the Swedish magazine article about us.
Personally I feel that it is a picture of a family with hopes for the future. I want it to be that way!

Teckning ritad av Max för någon vecka sedan. Eftersom jag i mitt jobb har en specialité på att kunna avläsa hur barn mår genom sina teckningar inser jag att Max har, trots allt, klarat detta skitåret ganska bra! =)
***
This drawing is made by Max a few weeks ago. Since I, in my job, is gifted in "reading" children's drawings to determine how they really are feeling, this tells me that Max has come out of this shit year fairly ok! =)

Studs*** Bounce

Skånska dialekten studsar i fortfarande i väggarna. Igårkväll hade vi besök av finaste Viktoria, (alias Fluffy Molntuss, bröstcancersyster från Skåneland), med familj. Åh, så mysigt! Alltid så gott att träffas! Tiden rinner som alltid iväg alldeles for fort när vi ses.
En tanke slog mig för en stund sedan- den här resan genom cancerland har gett effekter på så många saker i mitt liv. En stor personlig förändring är bla att jag inte längre ber om ursäkt "för att finnas till", utplånar mig själv och försöker vara alla till lags. Duktiga flickan är borta. Istället har jag börjat skilja agnarna från vetet och tänka på vad och vilka som ger mig positiv energi. Det är inte en halsfluss jag haft/ har, det är för helsike cancer! Saker och ting är inte som vanligt och blir det aldrig. Det kan inte förväntas av mig att jag ska "bli som vanligt". På många sätt är resan så mycket tyngre nu, framförallt mentalt, och ni är så många som ställer upp och finns där fortfarande för mig, varje dag- dygnet runt. Ni ger mig positiv energi!
***
The South of Swedish Accent (skånska) is still bouncing of my walls. Yesterday evening we had darling Viktoria (alias Fluffy Monltuss. Breast Cancer sister) and her family visiting. Lovely times! It is always such a joy to meet up. Time flies when we are together!!
A thought just came into my mind: This journey through the land of cancer has influenced me in many different ways. A huge positive personal effect is the fact that I no longer appologize "to exist" and almost to the point eliminate myself for others. The good, pleasing girl is gone. Instead I have started to separate the energy "stealers" from the energy "givers".
The past year I haven't had/ have a sore throat, I've had/ have cancer for crying out loud! Things are not back to normal and will never be. It can't be expected of me to "be as I always were". In many ways the journey is more difficult these days, especially mentally. I have so many energy givers out there, still being there for me 24-7, every day. You give me so much positive energy!

Bad Hair Day

Så är det! En Dålig-Hår-Dag. I gnällandets stund poppade bästa Pippi Långstrump tanken upp: "Snälla, lilla Annika. Det är ditt EGET hår som har en dålig dag! Inte en sketen peruk eller flint"
Ja jösses, mitt eget hår har en dålig dag. Tjoho! Ett vanligt problem. Fram för fler dåliga-hår- dagar!!!!!!!!! =))
***
That's it! I'm having a Bad Hair Day. In the middle of whining, a true Pippi Longstocking thought came through: "Please, Annika. It is your OWN hair having a bad day! Not a wig or bald head look"
What do you know? Of course! It is my own hair having a bad day. Yihaa!! An ordinary worry/ issue. I vote for more OWN Bad Hair Days!!!!!!!!!!!! =))

Moving On?

Kvällen bjöd på julfest med jobb på föreställningen Stjärnklart. Fantastiska artister såsom Peter Jöback, Sarah Dawn Finer, Charlotte Perelli, Magnus Carlsson, Jerry Williams och Anne-Lie Rydé. För mig var det en underbar kväll med mycket energitillförsel. Jag är så tacksam och glad att jag finns, kan röra mig och dansa till låtarna och att ingen faktiskt kan ana det helvete jag varit igenom detta året. Jag börjar se normal ut. Men när Sarah D Finer sjöng sin låt "Moving On" rann tårarna och sminket med det. Det kändes som om hon sjöng rakt in i mitt hjärta, orden talade till mig.
Kan jag få lov att gå vidare nu utan att behöva vara rädd för att om jag gör det så hugger Fru Cancer mig i ryggen för mitt övermods skull? Jag vet inte om jag vågar men jag lovar att försöka!
***
This evening I was invited to a night out with work at a show called Stjärnklart. Six of Sweden's greatest entertainers/ singers were on stage for 2,5 hours. Brilliant! I feel grateful to be alive, to be able to move my body and dance to the songs and that people around me can't guess what hell I've been through this year. I'm starting to look normal. The energy I felt from this evening was amazing!
When Sarah D Finer sang her song "Moving On" (listen above) my tears and make up had a race down my cheeks. It felt like she was singing to me and the text went straight to my heart.
Am I allowed to move on now? Do I dare to do that without having Mrs Cancer stabbing me in the back due to my arrogance? I don't know if I dare but I promise I will give it a good try!


Sarah Dawn Finer











Peter Jöback, Jerry Williams, Magnus Carlsson






The entire crew

Julmys*** Cosy Christmas Feeling

Julmys hos Kjellers denna morgon. Hemma själv medan grabbarna är på hockeyträning. Läser inredningsmagasin i min favoritfåtölj. Carpe Diem!! =)
***
A Cosy Christmas Feeling in the Kjeller household this morning. Home alone while the boys are at hockey practise. Reading home decorating magazines in my favourite armchair. Carpe Diem!! =)

Revben*** Rib

Hur känns ett revben? För några dagar sedan "hittade" jag en sak (vägrar använda ordet knuta) på ett av mina revben nedanför ärret. Mest logiskt är att det är en muskelknuta som är öm, eftersom jag mår bättre, tränar och rör mig mer. Dessutom börjar lite känsel återkomma just i det området. Men jag kom på att jag vet inte hur ett vanligt revben ska kännas...och varför skulle jag veta det?!
Nej, jag har inte ångest eller är rädd. Mest förbannad. Jag tänker inte göra någonting åt det förrän efter jul (och då är den säkert borta). Förra julen blev så förstörd av Fru Cancer. Jag visste att jag var sjuk, intuitionen sade mig det och det var inte lätt att le och diskutera "ofarliga" knutor med alla. Så med er tankekraft försvinner detta "det" från mitt revben (dessutom blev jag undersökt av läkare för några veckor sedan och då var där ingenting!)
Igår var det många halkolyckor i Göteborg- jag sållade mig till statistiken på eftermiddagen. =) Vilken vurpa! Satte mig rakt på svanskotan. Fick hjälp upp av en vänlig herre som undrade om jag behövde sjukhusvård: "Eh, Nehej du! Jag åker INTE till sjukhus. Nu kör jag hem." Han trodde nog jag var lite dum i huvudet. Inte dum, bara trött på att vara patient. Slutet gott, allting gott. Nu ska jag och min ömma svanskota julstöka och slå in klappar!!
***
How does a rib feel? A few days ago I found a "thing" (refuse to use the word lump) on one of my ribs below my scar. I would say it is a tender muscle knot since I am feeling much better and have been exercising and moving around much more lately. Besides, my numbness in that area is letting go a little bit as well.
Then I thought that I actually don't know how a normal rib should feel? Why should I know that any way? No, I don't have anxiety and I am not frightened. Mostly angry. I am not attending to that issue until after Christmas (and then it might be gone for all I know). Last Christmas was completely destroyed by Mrs Cancer. My intuition told me I was ill and it was very difficult to participate in all these discussions about "regular, not dangerous lumps", smile and be polite.
Kindly use your power of thoughts together with mine to make this "thing" just vanish. (In addition I was examined a few weeks ago by the oncologist and nothing was found then).
Yesterday there were many pedestrian-ice-slipping-accidents in Gothenburg. I added a number to the statistics in the afternoon. =) What a fall! Sat right down on my tailbone. An older gentleman assisted me quickly and he asked if I needed medical care. "Eh, NO, I definitely don't need medical care. I'm driving home". He must have thought I had a screw loose or something. Not a loose screw, just no more patient to be a patient! Everything is well in the end. Now, my tender tailbone and I are going to wrap Christmas presents!!

Thanks, Harry Potter!

Luften gick ur mig i fredags. Max hade fått remiss till ögonläkaren av skolsköterskan. Vi begav oss till ögon akuten på Mölndals sjukhus. Nu har vi besökt Göteborgs alla sjukhus inom loppet av ett år. Han behöver glasögon på heltid. Inget alarmerande i sig, men som grädden på moset av vårt "fantastiska" år gick luften helt ur mig. Var hittar man styrkan att tackla ytterliggare en sak? Varför kan inte Max få bli lämnad ifred? Räckte det inte med diabetesen och att ha en cancersjuk mamma? Vi hade precis börjat hämta oss efter början av året (för er som nyss börjat läsa bloggen: Max fick diabetes typ 1 i början av januari 2010, kort efter min cancerdagnos).
När Max dessutom fick ögondroppar som sved fick han ett bryt som representerade all smärta han fått utstå under året. Han bara skrek och grät "Jag vill inte mer! Jag vill inte ha diabetes, du ska inte ha cancer och ta bort dropparna ur mina ögon. Jag kan inte se!!"
Ja, jag klandrar honom inte, jag är precis lika trött på alla sjukhus och läkartider. Efter ett tag lugnade han ner sig och åter igen plockade jag ihop våra spillror, bet ihop, lyssnade på läkarens instruktioner, mottog recept på glasögon och var stark.
Läkaren var fantastisk och min son, min underbare kämpe återfick sin oerhört positiva livssyn inom några minuter och utbrast "Mamma, wow, jag ska få glasögon! Det har jag alltid velat ha. Så coolt!"
Och jag, ja, jag har bara en sak att säga: Tack, Harry Potter!!
***
On Friday it felt like I had been pushed to my limits. Max had an eye doctor appointment at the hospital, on a referral from the school nurse. By now we have "visited" all three of the hospitals in Gothenburg. He needs glasses full time.
In itself not a disaster at all, but in the context of everything we've been through this year I had no more energy to handle the news. Where will I find the strength to handle yet another thing? Why can't Max be left alone? Isn't it enough with his diabetes and a mum with cancer? We had just started to recover a bit from the beginning of the year (new blog readers: Max got diabetes type 1 in January 2010, a few weeks after my cancer diagnosis).
The final straw for Max came when he got stinging eye drops. He broke down like you wouldn't believe, all the pain from this year was represented in that break down.
He screamed and cried: "I don't want to do this any longer. I don't want to have diabetes, I don't want you to have cancer and I can't see!! Remove the drops from my eyes!!!"
Well, I don't blame him at all. I am equally as tired of all the hospitals and doctor's appointments. He calmed down after a while and once again I gathered all the fragments, listened to the doctor's instructions and found strength (don't ask me how) to move on. The doctor was amazing and my son, my true hero and fighter- in a matter of minutes his tremendous positive view on life returned. "Mum, wow, I am going to get glasses! I've always wanted to have glasses. How cool!"
And me, well, I have only one thing to say "Thanks, Harry Potter!"

Lite tankar*** A Few Thoughts

Vad är det som gör livet värt att leva? Den frågan hade jag svarat helt annorlunda på för lite mer än ett år sedan jämfört med idag. Snön i trädgården såg så inbjudande ut idag, jag fick ett infall att gå ut och göra mig en snölykta. Just det, till mig. Inte en snölykta till Max eller till alla de barn jag jobbat med under åren-utan till mig! Jag satt där i snön och fokuserade på mitt bygge. Så rasade den ihop (jag är ju inte född arkitekt...) och utan att som förr bli sur och ge upp, fann jag ett leende på mina läppar och en lugn röst i mitt inre som sade att det är bara att börja om från början och att konstruera den lite annorlunda så att den håller. Så det gjorde jag. Då slog det mig: det är detta som är livet! Här och nu! Att tycka om att vara med sig själv. Jag tycker om mig idag,är snäll mot mig själv och tar hand om den lilla flickan Annika. Det gör livet värt att leva! Bonusen är nog att jag säkerligen är en trevligare person att vara tillsammans med nu...

Mentalt är det mycket processer i hjärnan. Ta er en titt på mitt alter ego Santa Fairy (låång historia). Det finns inte en chans att se att Aggressiva Fru Cancer rasar för fullt i hennes kropp och ändå är det så. Bilden är tagen för exakt ett år sedan.

Någon vecka senare bröt helvetet löst. Varför lyssnade jag inte på alla signaler från min kropp under hösten? För så här i efterhand ser jag ju att jag fick många: enorm trötthet, viktminskning (det händer ALDRIG av sig självt annars!), yrsel attacker, bröstvårta som såg lite konstig ut på vä sidan... "Men hallå?! Jag som aldrig är sjuk har väl fått en envis virusinfektion. Nu jobbar jag lite till, vila behöver jag inte." Den inre rösten i mitt förra liv var ju inte till så stor hjälp. Idiotröst!
***
What is it that makes life worth living? The answer to that question would have been completely different a year ago than it is today. The snow in my garden looked very inviting this morning. I got a sudden idea to get out there and build myself a snow lantern. Exactly, to build it for myself. Not a lantern built for Max or for all the children I've been working with throughout the years- for me! I sat in the snow, very focused on my construction when it fell apart (I can't titel myself an architect). In my prior life I would have gotten sulky and given up. Instead I found a smile on my lips and heard an inner voice calmly stating: "Start over my friend. Chose a different construction to make it stout." I did exactly that. Then it hit me- This is life! Here and now. To enjoy being with myself.
I like myself a lot today. I am kind to myself and I take care off the young Annika girl. That makes my life worth living! A bonus for my surrounding is probably that I am a lot more pleasant to be around these days...

Mentally my mind is spinning. Have a close look at my alter ego Santa Fairy (loong story =))There isn't a single proof of the aggressive Mrs Cancer's ongoing process of spreading her illness in my body. And yet that is the case. The photo is taken exactly a year ago.

A week later all hell broke loose. Why didn't I listen to all the signals my body sent out during the fall? I can see now that I got many: fatigue, dizziness attacks, weight loss (that NEVER happens by it self!), the nipple on the left breast looked a little different..." But Hey! I am never ill. Get a grip. It's just a virus infection. Get back to work, I don't need to rest!"
The inner voice in my prior life wasn't too helpfull, was it? Idiot voice!

Flash Back

Mammografi. Nästan på dagen ett år sedan sist. Eller, ja, nu på söndag är det precis ett år sedan mitt högra bröst började spruta blod i duschen- det bröst som fick mig att söka läkare och som inte innehöll någon cancer.
A piece of cake trodde jag att gå in och kontrollera det kvarvarande (högra) bröstet. Efter röntgen blev jag ombedd att vänta, de ville göra ett ultraljud också. Då satte panikångestattacken in. Jag hyperventilerade och var säker på att de hittat fler tumörer. Det var en sådan flashback till för ett år sedan, så hemskt. I min hjärna hade jag redan påbörjat en ny kur cellgift och tappat håret igen. Jag blev så väl omhändertagen av personalen och fick veta att det är en vanlig reaktion på första mammografin efter ett bröstcancer"äventyr" som mitt. Är det bra, eller?
Jag är fortfarande inte mig själv efter dagens attack. Som tur är hade jag redan innan stämt frukostträff med Ingrid. Tack gode gud för det!
-Ja just det, resultatet ja!! Det var hur bra som helst. Inga konstigheter! =)) Och jag är naturligtvis väldigt tacksam för att de är så noggranna med undersökningarna. Det var bara min hjärna som bestämde sig för att spela mig ett spratt idag.
***
Mammogram. Almost a year ago, to the day, since last time. Or, I should say, on Sunday it is exactly a year ago my right breast bled in the shower- the breast that made me see a doctor in the first place and that didn't have any tumors in it.
I thought it would be a piece of cake to check out my remaining (right) breast. After the mamogram I was asked to wait since they wanted to have an ultrasound done as well. That was it for me. Such a flash back to last year! I had a major panic attack, couldn't breath and started to cry. In my brain I had already began a new round of chemo and lost all my hair a second time. It was awful. They took such good care of me though and told me that that is a normal reaction to the first mammogram after a breast cancer "adventure" like mine. Is that good?
I am still not myself after that experience.I had made plans to meet up with Ingrid after the appointment. Thank God!
-Ah, yes, the result. It was good, really good. All was fine. I am of course extremely grateful that they are so thourough with the examinations. Today my brain just decided to trick me a bit...

Kontraster*** Contrasts

Vilken vecka, vilka kontraster. Ena dagen befinner man sig på rehabilitering på andra sidan jordklotet och nästa dag är man tillbaka i den brutala verkligheten igen. Veckan inledes med ett besök på onkologen. Inga knutor hittades och proverna var bra. Konstigt att onkologen har blivit vardag och att man vänjer sig vid att hålla andan när lymfkörtlar vid hals, bröstkorg, ärret och armhålorna undersöks för att ev upptäcka små knutjävlar. Ibland känns det som om att det bara är en tidsfråga innan de hittar en...Nåja, det är väl förhoppningsvis en försvarsmekanism jag har "om ifall att" det värsta skulle hända. Diskuterade med läkaren om mina domningar i händer och fötter, samt intryck av att hjärnan "inte kopplar så fort" nuförtiden. En klar biverkning av Taxoteren, som ju är ett nervgift. Kan försvinna, eller inte.
Jag har hunnit med att träna med min personlige tränare och fått känna att kroppen återhämtat sig en aning och att träningen gick bättre än någonsin förut (enligt mina cancermått mätt- baby steg). Roligt!
En välbehövlig massage har slängts in i schemat och imorgonbitti är det dags för mammografi av mitt högra bröst. Jag känner mig inte direkt orolig, men några hjärnspöken finns nog eftersom jag sitter här mitt i natten och skriver.
Annars kämpar jag på med min upplevelse av Max diabetes. Skitsjukdom som styr våra liv så till den milda grad. Jag har en "down period" med den just nu. Inte en natt har vi fått full sömn denna veckan. Den gör mig arg och jag begriper inte varför Max skulle behöva bli sjuk!!! Jag är skitförbannad faktiskt!
Som en kontrast till alllt jag sagt ovan så älskar jag julen och veckans julpysslande håller familjen Kjeller på banan.
***
What a week, what contrasts it has contained. One day you find yourself on rehab half way around the world and the next you are forced to face the brutal reality again. My week began with a visit to the Oncology Department. No lumps were found and the blood tests were good. It's odd that the Oncology Department has become a part of my every day life. I've gotten used to hold my breath every time my neck, chest, breast, scar and armpits are getting examined in the search for new devil lumps. I feel that it is just a matter of time before they find something, I guess it is a defense mechanism I have in case the worst scenario would occur. I discussed with my doctor the fact that my hands and feet are numb now and then as well as my brain function seems "low", not "connecting" as it used to. A major side effect of the Taxotere chemo is exactly that- Taxotere is a nerve poison. It might go away, or not.
I have managed to exercise with my PT and found that my body actually could handle a bit more of a push than before (at my cancer level that is. Baby steps). Great!
A well needed massage was put in the weekly schedule and tomorrow I have a mammogram of my right breast. I don't feel worried but I guess that something is up since I am awake and writing this in the middle of the night.
Other than that I struggle with Max's diabetes. Crap illness that fully control our lives. We haven't slept an entire night this week. It makes me so angry and I can't understand why Max had to get sick. I am truly pissed off actually!
As a contrast to all the written information above I must say that I love Christmas. The creative work around the house and the spirit of the upcoming holiday are keeping this family on it's toes.