Thanks, Harry Potter!

Luften gick ur mig i fredags. Max hade fått remiss till ögonläkaren av skolsköterskan. Vi begav oss till ögon akuten på Mölndals sjukhus. Nu har vi besökt Göteborgs alla sjukhus inom loppet av ett år. Han behöver glasögon på heltid. Inget alarmerande i sig, men som grädden på moset av vårt "fantastiska" år gick luften helt ur mig. Var hittar man styrkan att tackla ytterliggare en sak? Varför kan inte Max få bli lämnad ifred? Räckte det inte med diabetesen och att ha en cancersjuk mamma? Vi hade precis börjat hämta oss efter början av året (för er som nyss börjat läsa bloggen: Max fick diabetes typ 1 i början av januari 2010, kort efter min cancerdagnos).
När Max dessutom fick ögondroppar som sved fick han ett bryt som representerade all smärta han fått utstå under året. Han bara skrek och grät "Jag vill inte mer! Jag vill inte ha diabetes, du ska inte ha cancer och ta bort dropparna ur mina ögon. Jag kan inte se!!"
Ja, jag klandrar honom inte, jag är precis lika trött på alla sjukhus och läkartider. Efter ett tag lugnade han ner sig och åter igen plockade jag ihop våra spillror, bet ihop, lyssnade på läkarens instruktioner, mottog recept på glasögon och var stark.
Läkaren var fantastisk och min son, min underbare kämpe återfick sin oerhört positiva livssyn inom några minuter och utbrast "Mamma, wow, jag ska få glasögon! Det har jag alltid velat ha. Så coolt!"
Och jag, ja, jag har bara en sak att säga: Tack, Harry Potter!!
***
On Friday it felt like I had been pushed to my limits. Max had an eye doctor appointment at the hospital, on a referral from the school nurse. By now we have "visited" all three of the hospitals in Gothenburg. He needs glasses full time.
In itself not a disaster at all, but in the context of everything we've been through this year I had no more energy to handle the news. Where will I find the strength to handle yet another thing? Why can't Max be left alone? Isn't it enough with his diabetes and a mum with cancer? We had just started to recover a bit from the beginning of the year (new blog readers: Max got diabetes type 1 in January 2010, a few weeks after my cancer diagnosis).
The final straw for Max came when he got stinging eye drops. He broke down like you wouldn't believe, all the pain from this year was represented in that break down.
He screamed and cried: "I don't want to do this any longer. I don't want to have diabetes, I don't want you to have cancer and I can't see!! Remove the drops from my eyes!!!"
Well, I don't blame him at all. I am equally as tired of all the hospitals and doctor's appointments. He calmed down after a while and once again I gathered all the fragments, listened to the doctor's instructions and found strength (don't ask me how) to move on. The doctor was amazing and my son, my true hero and fighter- in a matter of minutes his tremendous positive view on life returned. "Mum, wow, I am going to get glasses! I've always wanted to have glasses. How cool!"
And me, well, I have only one thing to say "Thanks, Harry Potter!"