"There comes a time in your life, when you walk away from all the drama and people who create it.
You surround yourself with people who make you laugh.
Forget the bad and focus on the good. Love the people who treat you right, pray for the ones who don't.
Life is too short to be anything but happy. Falling down is a part of life, getting back up is living."
José N. Harris

onsdag 7 juli 2010

Mental Lättnad***Mental Relief


Jag är inte en hypokondriker. Fick veta av min onkolog idag att det jag känner i kroppen nu är biverkningar av Taxoteren (ledvärk, 80-årig dams stelhet på morgonen, döda naglar, sår i munnen etc). Kortisonet finns inte längre i kroppen som dämpare av biverkningar och därför upplever jag mig som fysiskt sämre. Giftet, Taxoteren, finns ju inte heller längre i kroppen men biverkningarna kan tydligen finnas kvar länge, i värsta fall hela livet. Det får vi ju nu inte hoppas!
Jag gillar min onkolog, hon är rak och ärlig, inget struntprat. Återfallsrisken är hög (det visste jag ju redan) och det är NU min kamp börjar!! Då är det också normalt att hamna i en svacka, en depression. En mental lättnad att få höra det, jag är normal (eller, ja...;))
Sedan sade hon något väldigt klokt: när man är så ung som jag och får cancer (jag anses som ung, tjoho!) så ser man i ögonen att personen av livserfarenhet och prövning har blivit mycket äldre. Precis så är det. Jag känner mig som Rose i Titanic filmen där scenerna skiftar mellan nu och då. I själ och sinne är jag gamla Rose, i kropp unga Rose (nåja, inte direkt samma figur, men man kan väl få drömma!).
***
I am not a hypochondriac. Today I found out from my oncologist that what I'm physiaclly experiencing these days are side effects from the chemo Taxotere, (joint pain, joint stiffness in the morning like an 80 year old lady, dead nails, blisters in my mouth etc). The cortison is not in my body any more to take the edge of the side effects away and that is why I feel worse. The chemo poison, Taxotere, is out of my system as well by now but apparently the side effects can last a long time, in worst case a life time. Let's hope not!
I like my oncologist, she is straight forward and honest, no nonsense talk. The relapse risk with my cancer is high (I knew that already) and it is NOW that my fight begins!! It is normal to enter a depression phase at this time. It was a mental relief to hear that, that I am normal (well...;))
At the end of my visit she said something very wise: when a person is diagnosed with cancer at such a young age (I am considered young. Tjoho!!) you can see his/her "real" age in the eyes. They have through life experience and life trials grown old mentally. That is exactly how it is. I feel like Rose in the Titanic movie, moving back and forth from past and present days. In my mind and spirit I am as wise as old Rose, in body and looks I feel like young Rose (well, I know I don't have her figure but please, a girl's gotta dream!)
Naked truth: Tired and in pain. The dark rings under the eyes are getting bigger each day. I am still smiling though!



Dead nails (loose half way...). However, you can spot the healthy nail tissue at the bottom of the nails! Yeah!

4 kommentarer:

Viktoria sa...

Hej Annika,

Jag vet verkligen vad du talar om. Varit där du är för inte så många veckor sedan och ser framsteg varje vecka!

Du är fin på bilderna. Och du har samma fina naglar som jag ser jag. Brukar aldrig måla naglarna men nu gör jag, den lösa biten på nageln blir gulare och fulare för varje vecka så de behöver döljas. Men härligt är att följa hur den nya nageln växer ut, härligt att klippa bort den sjuka..... Fast nu har jag fått in en massa skräp under mina naglar som inte vill ut..

Hoppas vi ses nästa vecka!

Kram
Viktoria

Kerstin Hansson sa...

Tack Annika för att jag får vara med dig på din resa. Tänker på dig varje dag
Kram
Kerstin

Anonym sa...

Tack för att du delar med dig av din sanning. Det är starkt av dig och jag hoppas att det samtidigt hjälper dig på din resa. Du e verkligen hur fin som helst precis som du är. Kram Sara

Anonym sa...

Jag läser.
Å nickar.
Tänker.
Funderar.
Minns.

Naglar nästan återställda.
Håret tillbaka.
Men värk.
Värk i ben som brinner och sticker.
Å så ledvärk.

Men det påstås att det ska försvinna.
Att det kan ta mer än ett år.

Struntar för det mesta i vilket.
Bara thefuckingcancer är borta.

Å depression...hamnade i en djup.
Trodde jag väl aldrig skulle ske, men så blev det.

All världens styrkekramar till dig!!