Mental Lättnad***Mental Relief

Jag är inte en hypokondriker. Fick veta av min onkolog idag att det jag känner i kroppen nu är biverkningar av Taxoteren (ledvärk, 80-årig dams stelhet på morgonen, döda naglar, sår i munnen etc). Kortisonet finns inte längre i kroppen som dämpare av biverkningar och därför upplever jag mig som fysiskt sämre. Giftet, Taxoteren, finns ju inte heller längre i kroppen men biverkningarna kan tydligen finnas kvar länge, i värsta fall hela livet. Det får vi ju nu inte hoppas!
Jag gillar min onkolog, hon är rak och ärlig, inget struntprat. Återfallsrisken är hög (det visste jag ju redan) och det är NU min kamp börjar!! Då är det också normalt att hamna i en svacka, en depression. En mental lättnad att få höra det, jag är normal (eller, ja...;))
Sedan sade hon något väldigt klokt: när man är så ung som jag och får cancer (jag anses som ung, tjoho!) så ser man i ögonen att personen av livserfarenhet och prövning har blivit mycket äldre. Precis så är det. Jag känner mig som Rose i Titanic filmen där scenerna skiftar mellan nu och då. I själ och sinne är jag gamla Rose, i kropp unga Rose (nåja, inte direkt samma figur, men man kan väl få drömma!).
***
I am not a hypochondriac. Today I found out from my oncologist that what I'm physiaclly experiencing these days are side effects from the chemo Taxotere, (joint pain, joint stiffness in the morning like an 80 year old lady, dead nails, blisters in my mouth etc). The cortison is not in my body any more to take the edge of the side effects away and that is why I feel worse. The chemo poison, Taxotere, is out of my system as well by now but apparently the side effects can last a long time, in worst case a life time. Let's hope not!
I like my oncologist, she is straight forward and honest, no nonsense talk. The relapse risk with my cancer is high (I knew that already) and it is NOW that my fight begins!! It is normal to enter a depression phase at this time. It was a mental relief to hear that, that I am normal (well...;))
At the end of my visit she said something very wise: when a person is diagnosed with cancer at such a young age (I am considered young. Tjoho!!) you can see his/her "real" age in the eyes. They have through life experience and life trials grown old mentally. That is exactly how it is. I feel like Rose in the Titanic movie, moving back and forth from past and present days. In my mind and spirit I am as wise as old Rose, in body and looks I feel like young Rose (well, I know I don't have her figure but please, a girl's gotta dream!)
Naked truth: Tired and in pain. The dark rings under the eyes are getting bigger each day. I am still smiling though!



Dead nails (loose half way...). However, you can spot the healthy nail tissue at the bottom of the nails! Yeah!