"There comes a time in your life, when you walk away from all the drama and people who create it.
You surround yourself with people who make you laugh.
Forget the bad and focus on the good. Love the people who treat you right, pray for the ones who don't.
Life is too short to be anything but happy. Falling down is a part of life, getting back up is living."
José N. Harris

fredag 10 september 2010

I Beatles Anda*** In The Spirit of Beatles

Jag vilade mig i form för att kunna följa med ut på jobbets kick off igårkväll. En fantastisk kväll med god mat, härligt sällskap och mycket bra Beatles konsert. Japp Beatles- ett tvättäkta coverband från Liverpool. Kolla in dem på www.cavernbeatles.com
En skön paus i denna helvetes-cancer-resa!
Beatles andan levde jag på även idag, nynnandes låten "Help". =)
Nu hjälpte jag dock mig själv. Utan att tänka (så att jag inte kulle ångra mig) slängde jag ner mina badkläder i en väska och stack iväg på min första träning på 9 månader. Jag jobbade "hårt" i simhallens rehab-bassäng under 1h, påminde mig själv hela tiden om att vara nöjd över de små stegen i denna process. Jag överkom min rädsla att visa mig i duschen med bara ett bröst och ett stort ärr på vänstra sidan av bröstkorgen. Jag bestämde mig slutligen för att låta ärret berätta en vacker historia och bli en symbol för en överlevare. Protesen blev då snabbt en naturlig del av min utrustning och jag slängde den omkring mig aningen ogenerat i omklädningsrummet.
"Help me if you can, I'm feeling down
And I do appreciate you being 'round
Help me get my feet back on the ground
Wont you please, please help me?"

Jag hjälpte mig själv att överkomma en del av min ångest idag. Små, små steg i taget var det, eller hur?!***
Yesterday I rested all day to be able to attend the evening Kick Off at work. A wonderful night with good food, lovely company and a great Beatles concert. Yes, Beatles- through a cover band from Liverpool. Check them out at www.cavernbeatles.com
A nice break on this shit-cancer-journey.
The Beatles' spirit continued today. I sang the song "Help" over and over. =)
Well, I helped myself. Without thinking (in case I would change my mind)I packed my bag with swim gear and headed to the indoor pool. My first real exercise session in 9 months. I worked hard in the rehab pool for an hour and reminded myself constantly to be content with the baby steps in this process. I overcame my fear to take a shower with strangers, to have to show off my left side of my chest- no breast, instead the huge scar. I finally decided that the scar tells the story of a survivor in a very beautiful way. Then my prosthesis quickly became a natural part of my equipment and I juggled it around the dressing room without thinking.
"Help me if you can, I'm feeling down
And I do appreciate you being 'round
Help me get my feet back on the ground
Wont you please, please help me?"

I helped myself to overcome some of my anxieties today. The key is baby steps, isn't it?!

7 kommentarer:

Lisbet Lindell sa...

Du är en tuff kvinna, jag beundrar ditt mod i badhuset, jag hejjar på dej! Många Kramar från Lisbet

Viktoria sa...

Du är coooool.

En beundrare från Skåne

Anonym sa...

Bläää...jag gnäller! SKriver du!!


Fy fan, kvinna! VI HAR RÄTT ATT GNÄLLA!!!
Det här är fan ingen maginfluensa!!

Gör saker i din takt.
Jag körde också det där nu fan ska jag visa mig stolt över vem jag är...tills jag insåg att jag gjorde mycket av det för att visa ANDRA.
Nu försöker jag tänka efter.
VAD ÄR BÄST FÖR M I G ???

Å det där med tålamod är skitsvårt.
Att inte jämföra med förut.
Gärna pressa kroppen för mycket.
Men är det bra?

Tror vi behöver skriva upp de små stegen vi gör.
Så vi ser.
Förstår.
Att vi är bra.
I det vi befinner oss i just nu.

All kärlek i världen till en underbar kvinna.

Jag ska vara stolt över mina ärr.
Å jag gnäller fast dom inte tagit bort nån kroppsdel av mig.
Men cancern tog min själ och kropp på sätt och vis. Ändå.

Så babysteps!

Vi får påminna varandra när uppgivenheten kommer.

KRAM!

Anonym sa...

Nä. Jag återkommer. Direkt:-)


Läser:

Jag ser allas liv pågå för fullt där ute och kan inte hjälpa att jag tänker att jag skulle vilja be er alla att stanna upp, om än bara en sekund. Stanna upp och var tacksamma över er hälsa och era liv. Ta tag i det som ni inte tycker är bra, livet pågår här och nu, det är för kort att slösa bort. Rätt som det är kan det förändras, så som Fru Cancer drastiskt förändrade mitt. Om jag bara kunde skulle jag ge er gåvan att "stanna upp", inslagen i små söta paket.


PRECIS så där har jag också tänkt.
Försökt säga till folk. För att få dom att förstå.
Men det gör dom inte.
Inte många.

Å jag har känt att det där tar för mycket kraft från mig. Att försöka frälsa andra. Få dom att stanna upp.
För många av dom gör det inte.
Ändå.
Hur väl jag än der och hör att det kommer att sluta olyckligt.

Anonym sa...

HEj Annika!HAr egentligen inget bra ord att komma med men vill bara säga att jag tycker du är fantastisk och har en fantastisk gåva i att uttrycka dig.Jag kan riktigt se dig i mitt inre där på badhuset.Du e bäst!/kramar Marie

Anonym sa...

Hi!

I am so happy you were able to be at the kick off evening!! Baby steps for almost everything, I see, but they are steps above all!!! Everyday there is a baby step here, another there, and soon you will feel stronger and stronger. I am really happy for you, my dear friend.
Have a good weekend,
Hugs,
Elisa

Ann Viner sa...

För mig låter det som sjumila steg! Du är fantastisk!
Kramar
PS planerar ny tjänsteresa till gbg :-)