"There comes a time in your life, when you walk away from all the drama and people who create it.
You surround yourself with people who make you laugh.
Forget the bad and focus on the good. Love the people who treat you right, pray for the ones who don't.
Life is too short to be anything but happy. Falling down is a part of life, getting back up is living."
José N. Harris

onsdag 16 juni 2010

Baciller***Germs

Några elaka baciller gottar sig nu i min kropp. Ont i halsen och förkyld. Jag antar att bacillerna är överlyckliga över att så enkelt få fäste, för jag är som sagt aldrig sjuk...! Var tvungen att ställa in min själavårdstid, orkade bara inte ta mig iväg. Inte bra för jag hade behövt den stunden, men jag insåg åtminstone mina begränsningar.
Jag publicerar en icke redigerad bild av mig (ett led i min personliga utveckling som sagt, att kunna publicera icke smickrande bilder). Så här ser man ut efter 6 tuffa cellgiftsbehandlingar, varken bättre eller sämre...det känns som om jag sväller i storlek för varje sekund.
Solen sken idag och jag slapp iallfall att vara isolerad inomhus. Jag genomförde en enda sak idag, allt jag orkade, men jag gjorde det! Jag klippte och klistrade och vi har nu gatans coolaste soptunna, enligt mig!!***
Evil germs have found their way into my body. I have a sore throat and a cold. I guess the germs are super thrilled to have access to Annika's inner system, because I am in general never sick...! I had to cancel my Health care for the soul apointment, I was to tired. Not good at all, I really needed that mental nurturing, but at least I listened to to my body.
Below I publish a non edited photo of myself (a step in my personal development to be able to publish non flattering photos of myself). This is the naked truth after 6 tough chemo treatments...it feels like I expand in size as we speak.
It was a beautiful day today and at least I didn't have to be isolated indoors. I managed to do only one thing all day, but I did it! I cut and pasted and according to myself we now have the coolest dustbin on our streat!

4 kommentarer:

VIktoria sa...

Du är fin som skallig! Fast å andra sidan har jag aldrig kännt dig med hår..... Men nu, blir det bara bättre. Det där speciella utseendet man har direkt efter avslutad behandling (som gör att man inte känner igen sig själv) försvinner inom några veckor. Mitt försvann från en dag till en annan. Min man kom hem på kvällen och såg det direkt, "Oj", sa han. "Nu är din svullnad borta" (och bara det vanliga fluffet var kvar i ansiktet..).

På något konstigt sätt ser vi alla likadana ut. Kanske för att vi har samma specifika attribut: Skallig, och utan fransar och bryn.

Jag är också förkyld nu. Täppt i alla kanaler, så tjatigt.

Ha en härlig dag, idag väntar "stora läkarbesöket" för min del.

Kraaaaaam

Viktoria

Anonym sa...

Glömde:

Oj, vilken fin soptunna. Du är ju ett riktigt pysselgeni.

Viktoria

Marie sa...

Kära Annika!Har funderat på det du skrivit på din blogg de senaste inläggen och vill bara delge dig det jag tänker.Det du och din familj är med om är det tuffaste av det tuffa.Att känna att kroppen inte lyder inte känna igen sig i sin kropp är fruktansvårt tufft,när ens barn är sjuka känner man sig ofta i en kombination av att vara otillräcklig och kanske även skyldig till ngt.Kan förstå att Max´diabetes just nu är svårinställd och en del av orsaken kanske är just den situation ni befinner er i men jag tror också det är oerhört viktigt att se till den utvecklingsfas han är inne i dvs att börja skolan även om han kanske ser fram emot detta så är det ett ganska så stort steg att ta och som också stundtals kan innebära en obalans i systemet kroppen.På ett sätt har ni båda en parallellprocess-han går från en fas (förskolan) till en annan ny till viss del okänd och du lämnar en fas (cytostatikabeh) för att gå in i en annan till viss del okänd.Denna aspekten tror jag är oerhört viktig att se, men att vi föräldrar ofta glömmer bort den eftersom vi hamnar i olika otillräcklighetskänslor.ps du är jättefin på bilden för att det just är du och snart snart kommer du att känna igen dig själv igen.Du fixar det här min vän jag vet det!/många kramar Marie

Anonym sa...

När jag ser bilden på dig känner jag mig inte längre ensam :-)Du är jätte fin!!! Själv har jag svårt för att "känna igen mig", har haft svårt att acceptera den kroppsliga förändring som sker allt vad det innebär. Har själv fått 8 doser, 4 EC och 4 Taxotere. Är nu klar med cytostatikan och läker nu så smått :-)

Många styrkekramar från Annika i Skåne