Har gråtit en hel dag. Tar tårar aldrig slut? Har en huvudvärk som inte släppt sedan igår. Varför är jag så ledsen just nu? Jag borde ju känna lättnad då sista behandlingen infinner sig imorgon, men istället är jag skiträdd! Rädd för smärtan, rädd för framtiden och på något konstigt sätt rädd för avsked med "tryggheten" som det innebär att vara under pågående behandling.
Jag tvingade iallafall iväg mig själv på nationaldagsfirande i goda vänners lag ikväll. Fick skrattat också. Tala om att denna resa är en berg och dalbana av känslostormar man har absolut noll kontroll över!Prinsessan Lea, var är du? Jag behöver dig nu!!***
I have cried the entire day. Is it possible to run out of tears? I have a headache from yesterday that doesn't want to let go. Why am I so sad these days? I should be relieved since the last treatment is tomorrow, but instead I am scared to death! Afraid of the pain, afraid of what the future might hold and in a strange way afraid to part from the "security" of undergoing treatment.
I forced myself to participate in the Swedish National Day celebration with friends this evening. I managed to laugh a bit as well. This journey is such an emotional roller coaster, beyond my control! Princess Lea, where are you? I need you now!!
2 kommentarer:
Kära Annika!Även om jag mest av allt önskar att du hade sluppit detta så tror jag att det som händer nu är att du är i känslorna fullt ut vilket gör mig lättad.Jag tror det kan liknas vid ett sorgearbete när det på ett sätt analkas "delmål".Att vara inne i en behandling är på ett sätt en trygghet och att lämna den så som du lärt känna den nu-det är klart att det känns.Det blir som att gå in i en ny fas-man vet hur det har sett ut och varit (även överdj..ligt) men vad skall hända nu.Att få lov och vara ledsen färdigt.Ibland kan det kännas som att tårarna aldrig tar slut men det gör de.Detta är kanske själens sätt att ge plats för ny energi.Du kommer att fixa det här min vän jag vet det.Kramar Marie
Hej Annika!
Det är väl verkligen förståeligt att gråten kommer nu när du har kämpat så med att hålla ihop den nya vardagen hela våren. Ett helt halvår när du har uthärdat den ena otänkbara smärtan efter den andra. Då har väl ledsenheten och tårarna fått stå tillbaka tills det finns lite mer utrymme. Och hemskt och sorgligt är det ju, att du ska behöva gå igenom allt detta och dessutom känns dig ensam! Men vi är här. Och pratar gärna om hemska och sorgliga saker också. De ska du inte behöva bära ensam.
Kram Anna B
Skicka en kommentar