Jag tar en dag i taget, timme för timme. För varje timme som går så måste det ju betyda att smärtkarusellen närmar sig slutet. Imorgon går jag in i förhoppningsvis den sista infektionskänsliga perioden någonsin i mitt liv. Då blir det till att isoleras ännu mer. Vet ni, jag har kommit fram till att det är nog det som är så svårt för mig- att vara isolerad och känna mig totalt ensam och utlämnad det "riktiga livet". Att inte få vara med på samma vilkor längre, kanske aldrig mer. Jag tror jag sörjer just det, mitt i denna fysiskt nedbrytbara upplevelse. För cancern förändrar en som person, man lär inte bli som man var förut...faktiskt inte bara negativt även om det låter otroligt. Jag har tid nu att utvärdera och omvärdera val jag gjort i livet. Jag spenderar ju mycket mer tid med mig själv än förut och kanske får jag även en 90-årig kvinnas livsvisdom (inte bara fysik...) vid 37 års ålder på kuppen? Jag har iallafall lärt mig att ensamheten inte är bra för mitt psyke, därför traskade jag ut och socialiserade lite med grannarna igårkväll. Bara en liten stund, det var allt jag orkade, men det fick mig att avbryta "smärtspinnet" och få en mental paus.
Alla ni som med en outtröttlig energi fortfarande orkar bry er om mig via mail, sms, kort, telefon ja på alla möjliga kreativa sätt. Ni ska veta att det betyder så oerhört mycket för mig och bär mig verkligen under dessa otroligt tuffa dagar. Jag orkar inte alltid svara men ett stort TACK för att ni finns!
Imorgon är en annan dag och en annan dag bringar nya möjligheter. Idag längtar jag till en annan dag. Carpe Diem!***
I live one day at a time, hour by hour. Every hour that goes by must mean that I get closer to the end of this roller coaster pain ride. Tomorrow I enter my last (hopefully for ever) phase of isolation due to high infection risc. You know, I've realised that the isolation is what is so difficult for me- to feel all alone and left out from the "real life". I don't play in the real life on equal terms any more, probably never will. I grieve that fact in the middle of this process of my body's physical break down. Because the cancer changes you as a person, you will never become the same person again...not necessarily a totally negative thing, even though it might sound odd. I have plenty of time now to evaluate and reassess choices I've made in my life. I spend a lot more time with myself than ever before and maybe I will gain the wisdom of a 90-year old woman (not only her physics...) at the age of 37? So far I have at least learned that to be alone and isolated is not good for my mental health. That was why I yesterday evening went outside to socialise with the neighbours. Just for a short while, all I could do, but it assisted me to stop the pain spinning wheel and gave me a mental break.
All of you that still have the inexhaustible energy to care about me through sms, email, phone, cards and other creative ways- I want you to know how much that means to me. It carries me through the rough, rough days. I don't always have the strength to reply but please accept this big Thank You from the bottom of my heart.
Tomorrow is another day and another day brings new opportunities. Today I long for another day. Carpe Diem!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar