"There comes a time in your life, when you walk away from all the drama and people who create it.
You surround yourself with people who make you laugh.
Forget the bad and focus on the good. Love the people who treat you right, pray for the ones who don't.
Life is too short to be anything but happy. Falling down is a part of life, getting back up is living."
José N. Harris

måndag 28 juni 2010

Sommarkvällsmonster*** A Summer Evening Monster

Vacker sommarkväll, 25 grader varmt, gröna ängar fulla med blommor, flugor och bin som surrar, kvällsdopp i sjön med familj och vänner, glada människor som skrattar och pratar, barn som plaskar och tjuter av glädje- och så cancerångestmonstret.
Jag fick den värsta ångest attacken hittills nere vid sjön. Där stod jag och kunde inte förmå mig till att bada- flintskallig, med nyinköpt protesbaddräkt och tjock och ful. Kommer jag att finnas här nästa sommar för att uppleva en sådan fin sommarkväll? Cancerångestmonstret hånskrattade mig rakt i ansiktet. Det kändes som om jag skulle kräkas, alla ljud blev avlägsna, glasbubblan tätnade och tårarna bara rann. De rinner fortfarande faktiskt. Jag gråter över mitt borttagna bröst, över "hålet" i bröstkorgen där bröstet en gång satt, över att jag måste ha en protesbaddräkt (visserligen fin, men inte den stil jag valt om allt hade varit som vanligt), över att jag är så trött och ledsen, över det ofattbara att jag har cancer etc, etc. Jag är så liten och rädd. Så fruktansvärt rädd.***
A beautiful summer evening, 25C degrees, green fields with gorgeous flowers, the buzzing sounds from flies and bees, an evening swim in a nearby lake with family and friends, happy people talking and laughing, children splashing and howling of joy- and the Cancer-Anxiety- Monster visiting. Down by the lake I had the worst anxiety attack so far. I was just standing there, couldn't persuade myself to jump in- I had a newly bought prosthesis swimsuit, a fat and uggly body with thoughts like "Will I be alive next summer to experience such a beautiful evening?"
The Cancer-Anxiety- Monster was scornfully laughing me in my face. It felt like I was going to vomit, all the sounds became distant, the glasbubble became thicker and the tears kept on falling. They still are. I am crying for my removed breast, for the "hole" in my chest where the breast once was attached, for having to wear a prosthesis swimsuit (it is a very nice swimsuit but not the style I would have choosen if everything was normal), for being so tired and sad, for the incomprehensible fact that I have cancer etc, etc I am so little and scared. So terribly scared!

6 kommentarer:

Kerstin Hansson sa...

Kära Annika.
Om jag bara kunde hjälpa dig på någor vis. jag bara känner hur din ångers angriper dig utan varning. Vi som inte har gott igenom detsama som du kan nog inte sätta oss in i situvationen. men jag ber dig ge inte upp kära Annika. vad är ett bröst mot livet med din Per och Max. Försök tänk positiva tankar. Alla dina vänner fins bakom dig och tänker på dig.
Om jag kan göra något för dig så vet du var jag fins.
Kram från Kerstin

Lisbet Lindell sa...

En jättekram till dej...

Lise sa...

Dear Annika.
Sending you the most positive energy I can.
Oh, how I cried for my lost womb and the children I was never gonna give birth to. Cry away my friend- it helps.
Love Lise

Maria Hansson, Svedala sa...

Stor kram!

Viktoria sa...

Blir tårögd när jag läser det du skriver för jag förstår dig så innerligt väl. Har haft min ångest, kännt att: "Jaha, kommer jag att få uppleva det" om både det ena och det andra. Men för lite drygt en vecka sedan hände något. Jag fick energi och lust igen, ville göra saker, fick saker gjorda. Och det känns bättre och bättre vecka för vecka. Monstret håller på att försvinna så smått.

Många stärkande kramar till dig

Viktoria

Anonym sa...

Vill också bara ge dig en stooor kram! Tänker på dig.
Anna B