"There comes a time in your life, when you walk away from all the drama and people who create it.
You surround yourself with people who make you laugh.
Forget the bad and focus on the good. Love the people who treat you right, pray for the ones who don't.
Life is too short to be anything but happy. Falling down is a part of life, getting back up is living."
José N. Harris

onsdag 27 januari 2010

Mamma****Mother

Att som mamma inte kunna hjälpa mitt barn eller att vara rädd för att vara ensam med honom är något utav det värsta jag utsatts för tror jag. Jag vet verkligen inte hur jag bäst tar hand om honom nu när han har diabetes. Han frågade mig om han fick äta en banan- "Eh, jag vet inte..."!! Jag ligger ju 1,5 vecka efter i utbildningen och fortfarande känns hjärnan som mos.Så många tårar idag...men personalen på Max avdelning är fantastiska. De (och Per naturligtvis) har stöttat mig hela dagen och lyckats lära mig en del av all diabetes teknologi! Jag var helt slut när jag kom hem. Oroade mig för hur jag skulle kunna skotta bort all snö som fallit idag från vår uppfart, med bara en fungerande arm. När jag kommer hem står de fantastiska grannarna Karin och Ingrid där med snöskyfflar i högsta hugg! Tack snälla. Så då grät jag för det! =)))*******************************************************************************
To be a mother and not to be able to help my child, or to be alone with him wihout fear, is a horrifying experience. One of the worse ones I've had!I really don't know how I best take care of him in regards to the diabetes. He asked me if he could have a banana "Well, I don't know...". I am 1,5 half weeks behind in the training and my brain still feels like mashed potatoes. So many tears today...but the staff at the hospital are amazing. They (and Per of course) have been so supportive today and they have even managed to teach me some diabetes technology stuff! I was completely exhausted when I got home. In the car on my way home I worried about how I would manage to shuffle all the snow that fell today, (with only one functioning arm) off our drive way in order to park. When I arrived my two lovely neighbours Karin and Ingrid were assisting me with that! Thank you so much! And then I cried because of that! = )))

1 kommentar:

Ann Viner sa...

Max vet att du är där för honom även om ionte allt det praktiska/tekniska är på plats än... ge det tid att sjunka in och fokusera på sådant du kan göra för max istället. en varm kram från mamma är oersättligt!

Underbara grannar!

Kram Ann V