Tårarna rinner, kan inte riktigt förklara varför. Tror jag är ledsen för att jag verkligen inte gillar att vara sjuk, att inte kunna eller orka göra det jag vill. Jag har knappt inte ens energi att ta mig uppför trappan till sovrummet för att vila?! Tröttheten är enorm och sjukdomsinsikten slår till med full kraft. Jag är visserligen en canceröverlevare men för tillfället är jag jäkligt sjuk, i cancer. Skit också! Cancer? Var kom det ifrån? Cancer drabbar ju inte mig, väl? Skitsjukdom!
Var nere på vårdcentralen idag och fick min Piccline omlagd, det ska ju göras en gång i veckan. Dagens positiva är alla goa människor jag träffar i vården varje vecka. Jag är så väl omhändertagen. Jag bad idag om att få träffa vårdcentralsläkaren som i december först tog emot mig och remitterade mig vidare till mammografi. Vet ni, henne kan jag tacka för mitt liv! Att jag kom in i tid. Mötet var fullt av tårar från hennes och min sida. Tiden stod stilla och jag grät som ett barn.
Jag känner en stor tacksamhet till livet och att få leva- något som för ett par månader sedan var en självklarhet för mig och som jag nonchalant tog för givet.
Jag är SÅ tacksam för livet!*******************
My tears are falling and I can't really explain why. I think I am sad because I can't identify myself with being sick, not being able to do or have the energey to do what I want to do. I hardly even have the strength to walk up the staris to my bedroom and rest?! I am so fatigue and the insight of my illness strikes with full forse. I am of course a cancer survivor but at the moment I am really ill, from cancer. Crap! Cancer?! Where did it come from? Cancer doesn't happen to me, does it? Crap illness! Went to the local doctor today to do the weekly maintanance of my Piccline. Today's positive/ grateful thought goes to all the wonderful people I meet in the hospital world every week. I am so well taken care off. Today I asked to see my local doctor again that originally in December refered me to the mammogram. You know, I thank her for my life! That I actually made it in on time. It was a meeting in tears from both of us. Time stood still and I cried lika a baby.
I feel very grateful for life and to be alive. A few months back I took life for granted, maybe even a bit nochalant at times. I am SO grateful to live!
3 kommentarer:
Kära kära Annika!Det gör ont i hela mig att du måste genomlida detta.Jag önskar att det hade funnits ord eller vad som helst som hade tagit bort den trötthet du känner,det illamående som plågar dig.Det enda jag kommer på är att du är inte ensam i detta även om jag förstår att när du är som tröttast så kan det kanske kännas så-men du är inte det glöm aldrig det.Vi är en hel armé som följer dig som är redo att plocka fram ladersvärden,stampa utav bara hum hum när både herr ångest och fru cancer dyker upp vi ska meja ner dem de har absolut ingen chans!!/många kramar från Bosse och mig (Marie)
Kära Annika.
Jag tror vi alla tar livet för givet tills det händer något som gör att vi stannar upp och tänker över det. Om jag bara kunde sända över lite av min energi till dig så skulle jag göra det. Tänker på dig Kram Kerstin
Tänker på dig! Kram
Skicka en kommentar