När jag imorse skulle starta bilen så gick inte det. Helt död. Den händelsen var droppen som fick bägaren att rinna över. Jag grät i 2 timmar. Jag grät för bilen- min livlina under denna fysiskt smärtsamma resa- för allt som hänt sedan december och för att Max skulle bli sjuk i diabetes. Det gick inte att sluta.
Hade psykologtid på Sahlgrenska. Fick hitta skjuts både dit och hem. Tack ,Josefina, tack Ann! Ann stannade på pratstund och det lättade upp dagen.
Nu sitter jag här och tårarna bara rinner igen. Undrar om detta är den där masken som slutligen fallit? Jag är helt slut, vilken mardröm denna våren blev.***
This morning when I tried to start my car it didn't work. It was dead. That was the final straw for me. I cried for 2 hours. I cried for my car- my lifesaver during this physically painfull journey- for everything that has happened since December and for the fact hat Max had to get diabetes. I couldn't stop. I had a psychologist appointment at Sahlgrenska, had to find someone that could take me there and back. Thank you Josefina, thank you Ann! Ann stayed for an afternoon chat and that brightened up the day.
Now I am crying again. Can't stop it. Does this mean that the mask finally has been taken off? I am totally drained. This spring became a true nightmare!
5 kommentarer:
Hej Annika! Ja det har verkligen varit en mardröm för er där allt hänt samtidigt och det finns inte någon rättvisa i det ö h t ! När jag läser vad du skrivit idag blir jag ändå lite lättad ,förstå mig rätt, lättad över att reaktionerna över det orättvisa som ni varit och är med om -att de får komma ut i både ledsenhet och kanske också ilska varför allt skulle drabba just er och just så koncentrerat både den fysiska och inte minst psykiska smärta som finns där.Har du en boxboll så bara slå på den eller en kudde-du behöver inte bära mer än vad du redan gör.Även om jag inte skriver så ofta så följer jag dig dagligen.Försökte även skicka mail då vi var på semester och på ett spanskt internetcafe men det kom inte med ser jag.Många kramar till dig!/Marie
Kära Annika.
Va det är bra att du kan gråta. Dom säger att det hjälper en hel del om man kan lätta på trycket i mellan åt. Har du inget att slå på så gå ut i skogen o skrik för det kan också hjälpa har jag hört från nära håll.
Tänker på dig varje dag
Kämpa på
Kram
Kerstin
Vilken tur att bilen inte startade...
Det behövs verkligen att gråta ibland och just nu var det bilen som satte igång det. Det kommer sluta, men så länge det håller på så låt det göra det.
Jag tänker på dig varje dag, Annika!
Kram och varma tankar till dig
Elisabeth
Anytime gumman!
Kramar
Å Annika vad tufft det låter. Önskar som sagt att man kunde dela lite på det jobbiga. Hoppas åtminstone bilen funkar snart igen (utan för dyra reparationer).
Stor kram
Anna B
Skicka en kommentar