"There comes a time in your life, when you walk away from all the drama and people who create it.
You surround yourself with people who make you laugh.
Forget the bad and focus on the good. Love the people who treat you right, pray for the ones who don't.
Life is too short to be anything but happy. Falling down is a part of life, getting back up is living."
José N. Harris

torsdag 10 juni 2010

Modig och Stark?*** Strong and Brave?

Denna fysiska smärta-benmärgssmärta, led-muskelvärk- är något utav det jävligaste jag upplevt, fast för tredje gången då. Den utarmar mig mentalt och får mig att åter igen stifta bekantskap med otrevliga typer såsom Herr Ångest och Fru Cancer. Herr Ångest har varit grym mot mig de senaste nätterna, letat sig in i mina tankar angående min överlevnadsprognos. Fru Cancer gäckar mig angående min framtid och jag har svårt att undkomma hennes stirrande blickar och de klimakteriesvettningar hon ger mig.
Jag försöker vara modig och stark, men faktum är att jag är inget av det. Jag blir trött och irriterad på min familj, de som är mina stöttepelare, mitt allt. Jag mår dåligt för att jag inte orkar vara en bra mamma till Max och god livskamrat till Per. Det gör mig så ont. När ska vår lilla familj få lite lugn och ro?***
This physical pain- bone marrow pain, joint/ muscle pain- is a pain like no other pain, I now experience it for the third time. It totally drains me mentally and makes me reconnect with the unpleasant creatures Mr. Anxiety and Mrs Cancer. Mr Anxiety has been cruel to me the past two nights. He finds his way into my brain with chances to survival thoughts. Mrs Cancer play tricks with my future and I can't get away from her stare or the menopause sweats she constantly gives me. I try to be strong and brave but the truth is that I am none of those things. I am tired and irritated with my family- my family that is my everything, my full support. I don't have the strength to be a good mum to Max or a superb life partner to Per. That really hurts and makes me so sad. When is this family going to find some piece?

4 kommentarer:

Anonym sa...

Modig och stark ska du väl ändå slippa behöva vara ovanpå allt annat...hoppas sista krigsetappen går över fort och att prinsessan Leia får börja återhämta sig.
Kram
Anna B

Ann Viner sa...

vet inte vad jag ska skriva... vill bara att du ska veta att du ständigt är i mina tankar! Jag hoppas denna smärtan snart ger med sig och att din kropp sakta kan få börja återhämta sig... en starkare kropp ger mer ork och mer ork ger mindre dåligt samvete och då kommer då hittar du styrkan att trycka ner herr Ångest och fru Cancer. det kommer gumman, men allt måsta få ta sin tid och din underbara familj är där - alltid- men visst är det hemst att det är de man älskar mest man sårar mest i slitiga situationer. Jag önskar så att det fanns något man kunde göra för dig och de dina!
Kramar

Kerstin Hansson sa...

Kära Annika.
Jag tror att dinna nära o kära förstår att du inte menar något med det när du är irriterad och vrång mot dom. För dom vet att du har ett krig att utföra just nu. Vi tänker på dig och vi önskar att vi hade kunat sända över lite extra energi till dig.
Kram Kerstin och Gert

Unknown sa...

Som vi konstaterade nyss: "Mod är också den röst som stillsamt säger: imorgon ska jag försöka igen."
Piet Hein, dansk vetenskapsman och konstnär brukade skriva små verser, gruk ('grin+suck'), och här är en på engelska:
T. T. T.
Put up in a place
where it's easy to see
the cryptic admonishment
T. T. T.
When you feel how depressingly
slowly you climb,
it's well to remember that
Things Take Time.

Sov gott - "imorgon är en annan dag"!