Wishing You A Very Merry Christmas

God Jul och Gott Nytt År önskar jag mina bloggläsare!
Min jul kommer att vara full av tacksamhet och mindfulness. Det är något jag blivit fantastiskt bra på de senaste två åren.
Kram på er!
***
Merry Christmas and A Happy New Year to all of you, my wonderful blog readers!
My Christmas holiday is going to be full of gratitude and mindfulness. Areas I've become extremely good at during the past two years.
Hugs to you all!

Längesedan...*** A Long Time Ago...

Jag har gått i träskmark ett tag. Varit så trött och ledsen- det slog liksom till där efter min födelsedag. Jag har inte orkat blogga, har haft nog med jobb och livet i sig. I dagarna var det två år sedan helvetet började.
Den 16 december hade jag precis fått mammografi, ultraljud och finnålspunktion på en gång. Jag var i chock och förstod ju att allt inte stod rätt till. På kvällen satt jag på Peter Jöbacks julkonsert i Scandinavium. Tårarna trillade, jag hulkade så mycket att herren bredvid mig erbjöd näsdukar. Förstod inte riktigt själv varför jag grät, med det gjorde min kropp, min sjuka lilla kropp.
Det är mycket tankar i december för mig, mest tacksamhet. Men också ledsamhet. Jag har så svårt att komma över alla kvarvarande biverkningar, har så förbannat ont i kroppen (lederna). Hur är det möjligt? Det gör mig ledsen och då tröstäter jag. Får dåligt samvete, socker är cancerföda. Suck. Vikten är ju nästa sak...
Men tro nu inte att allt är svart, för det är det inte! Jag ser oftast det positiva i saker även om jag tillåter mig att falla emellanåt "Men Annika, klart att du inte gråter fysiskt, din blogg är ju dina tårar", sade en kär vän till mig. Precis så är det, jag gråter i min text, jag mår alltid bättre när jag skrivit av mig.
Jag har ett starkt jäklaranamma och jag har lärt mig att ta hand om mig själv. Imorse svullnade min högra arm upp och det var bara till att ropa med ett leende på läpparna "Hej Lymfödem!". Kunde inte hålla i pennan på jobbet och det var en kamp att skriva på datorn (detta inlägget tar för evigt att skriva). Jaha, jag har noll erfarenhet av detta. Går det tillbaka? Vad kan jag göra åt det?
Kul inlägg. Verkligen. Jag har överträffat mig själv. ;-)) Lägger in ett foto på mig taget nyligen på en dag som var fantastiskt bra, och de är många!
***
I've been walking in the swamp for a while. I've been really tired and sad- it kind of hit me there around my birthday. -Haven't been in a blog mood. It's been enough with work and life. Recently the two year reunion of the beginning of hell passed.
On Dec 16, two years ago, I had had my first mammogram, ultra sound and biopsy- all during the same appointment. I was in chock and understood deep down that this wasn't good. In the evening I went to a Christmas concert in the city and my tears kept falling. The gentleman next to me offered tissues... I didn't really understand why I was crying, but my sick, little body did. There is a lot of thoughts during the month of December, mostly gratitude. But also sadness. I really have a hard time getting over the remaining side effects, my joints are in such pain always. Why?! It makes me sad and then I eat unhealthy things, that makes me feel guilty because I know that sugar is cancer food and it doesn't help my weight.
Please don't think my days are only black and heavy, they aren't! I usually find the positives even though I allow myself to be sad from time to time. A dear friend of mine said "Annika, you don't cry in real life, your blog is your tears". I think of that quote often, that's exactly how it is.
I have an enormous fighting spirit and I've learned to take care of myself.
This morning I woke up with my right arm completely swollen and my only choice was to greet the arm with a smile and say "Welcome Lymphoedema!". I could hardly hold a pen at work and it was a struggle to use the computer (this blog takes for ever to write). Well, I have no experience of that condition. What now? How can I handle it, will it heal or is this it?
Will post a photo of myself from a few days ago, it was a really great day. And believe me, I have many of them!
What a joyful blog entry. I've surpassed myself. ;-))

Var Bor Jag?*** Where Do I Live?

Efter en rolig och härlig måndag- jobb, vila (men inte sömnvila!!), lyssna på Max körövning, sjunga med min egen kör- så avslutade jag dagen med ett besök på Hemköp.
När jag stod där i affären tänkte jag för mig själv att jag måste ringa hem och höra om det var något mer vi behövde. Slog numret och döm om min förvåning när min mamma svarade istället för Per... Jag hade ringt det nummer som gick till det hem jag lämnade för sisådär en 19 år sedan. :-)
Ett utmärkt bevis på en examens tenta med högsta betyg i mindfulness. För vi var nämligen i Skåne i helgen och hälsade på mamma och pappa. Jag som strävat i hela mitt vuxna liv efter att leva här och nu, vara i stunden- nu fungerar det äntligen.
För er som undrar, nej jag fick aldrig tag i Per och glömde handla hälften av varorna. Men vad gör det? Carpe Diem!!
***
After a fun and wonderful Monday- work, rest (but not a sleep rest, just a rest), listen to Max's choir rehearsal, sing with my own choir- I ended the day at the local grocery store.
I stood there, at the store, and thought that I better call home to find out what else we needed. I dialed the number and got really surprised when my mum answered instead of Per... I had dialed the number that used to be my home number, aprox. 19 years ago. :-)
An excellent proof of the highest grade on my mindfulness exam. This weekend we actually went to visit my mum and dad. I have worked so hard all my adult life to get to the "here and now, in the moment" way of living- now it is finally working.
In case you wonder, no, I never got a hold of Per and I forgot at least half of the groceries. But who cares?
Carpe Diem!

Mindfulness moments from a walk I took around a nearby lake a few days ago

En Födelsedag*** A Birthday

Jag fick vara med om en födelsedag till i helgen. Det är stort, riktigt stort för mig. 39 år.
För 1,5 år sedan trodde jag inte att jag skulle få uppleva fler födelsedagar, nu finns hoppet där om att få vara med om många, många fler.
Dessutom var vädret fantastiskt denna novemberdag. Den blå himlen och det strålande solskenet har blivit min följeslagare på viktiga dagar. Känns tryggt!

***
This weekend I had the honor of celebrating yet another birthday. It is a huge accomplishment. 39 years of age.
A year and a half ago I didn't think that was the case at all. I felt like I would never get to experience another birthday. Today I have the hope of getting to celebrate many, many more.
And besides, the weather was amazing this November day. The blue sky and the sunshine has become my companion on important days in my life. It feels safe!

En Kopp Kaffe*** A Cup Of Coffee

En härlig lördagmorgon. Sitter här med en kopp kaffe och är bara helt enkelt väldigt tacksam för livet. Det är en vacker novemberdag, jag tror faktiskt inte att jag någonsin kallat en novembermorgon för vacker tidigare.
"I was aiming for the sky but ended up flat on the ground
Once again the sun is raising, I better keep on walking, keep on walking..."

En sång jag älskar och som beskriver precis hur jag känner mig. Även videon beskriver min kamp så bra. Upp igen, res dig, det är tufft men du fixar det. Det kommer hela tiden nya hinder, ny skrämmande rapporter- som min underbara väninna Ingrid som fått en ny bröstcancer i det kvarvarande bröstet. Hon har opererats och fått veta att det är spridning till lymfkörtlar. Måste opereras igen och troligtvis gå igenom cellgift en gång till. Det kunde lika bra varit jag och faran lurar hela tiden bakom hörnet.

Jag måste lära mig att leva med den faran och acceptera hotet. Vända erfarenheten till något positivt. För hotet kommer inte att försvinna. 5% av kvinnor under 40 får bröstcancer och den tilltalande överlevnadsstatistiken tillhör inte oss. MEN det betyder inte att vi inte tror att cancern håller sig borta, eller tom kan försvinna- för mig handlar det dock om att vara väldigt medveten om att fanskapet kan komma tillbaka när man minst anar det.
Det hotet tillåter jag dock inte förstöra min livskvalité, det hotet ökar faktiskt kvalitén betydligt. Jag har bestämt mig för att ta bort mitt andra bröst. Det som faktiskt blödde en gång i tiden och varnade mig om cancern i det andra. Det är en aningen förhöjd risk för mig att få cancer i det bröstet. Det räcker, jag vill ha bort det. Tänker inte gå omkring med en tickande bomb.
Jag tror jag tar mig en påtår, solen skiner, livet är gott!
***
A marvelous Saturday morning. I am sitting here with my cup of coffee and I'm feeling very grateful for life. It is a beautiful November morning in Sweden. I can't recall that I've ever called a November morning in Sweden beautiful. Today I do.
"I was aiming for the sky but ended up flat on the ground
Once again the sun is raising, I better keep on walking, keep on walking..."

A song I love and that describes exactly how I feel these days. Even the video is a vision of my fight against Mrs Cancer. Get up once again, you can do it even though it is tough. On this journey there are constant stops, one more frightening than the other. My wonderful friend Ingrid has just found out that she has cancer in her remaining breast and it has spread to her lymphnodes. She needs another surgery and probably chemo once again. It could just as well have been me. The threat is just around the corner.

I have to learn to live with and accept that threat. Use the experience and transform it into a positive outcome. Because the threat wont disappear. 5% of women under the age of 40 are diagnosed with breast cancer and the "great" statistics of survival doesn't relate to this group. However, THAT doesn't mean that we don't believe in great health and full recovery -to me this means that I have to acknowledge the fact that the cancer crap can return out of the blue.
I don't allow that threat to destroy my quality of life though, not at all- it is actually the complete opposite- my life quality is so much better. I have decided to remove my remaining breast. The breast that originally blead and made me aware of the cancer in the other one. I have a slight higher risk of getting cancer in that breast. That's enough, I want it removed. I have no interest in walking around with a ticking bomb.
I think I'm going to have another cup of coffee- the sun is shining- life is good!

Ny Bloggdesign*** A New Blog Design

En ny design på bloggen:
Till Rosa Bandets ära. Till min ära. Till alla fantastiska kvinnors ära som kämpar mot bröstcancern. Till livets ära!
Har tittat på Rosa Bandets Insamlingsgala på TV:n. Det är med stor sorg i hjärtat. Det är så hemskt att behöva gå igenom detta. Verkligen. Men ack vad tacksam jag är för all dessa insamlade medel.
***
A new blog design:
In the honor of the Pink Ribbon Campaign. In the honor of myself. In the honor of all the amazing women fighting against breast cancer. In the honor of life!
This evening Swedish TV has had a Breast Cancer Fundraiser. I've been watching it- feeling so, so sad. My heart is bleeding. It is awful having to go through this. Really. I am extremely grateful for fundraisers like this though.



This photo represents my deepest fear with this illness. To have to leave my child behind. Not be able to see him grow up, graduate, get married, have children of his own. I was so sick from the chemo treatment at this time. I didn't have the strength to be a mum, and yet I found strength. That is the power of life, Mrs Cancer. That power will forever fight you!!

Helrenovering*** A Complete Renovation

Japp, här renoveras det. Alltså kroppen genomsöks från topp till tå på mitt eget initiativ. I onsdags fick jag veta att jag definitivt har låg ämnesomsättning och att min lilla sköldkörtel producerar alldeles för lite av hormonerna T3 och T4. Så nu tillför jag dem via medicin, Levaxin varje dag. Dessutom var jag hos optikern och upptäckte att min syn försämrats avsevärt på 1,5 år. Åldern sades det... jag föredrar att skylla på cellgifterna. ;-) Jäkligt bra att ha dem att skylla på liksom...
Så nu ser jag också! Jag tror banne mig att yrseln börjar lätta, eller så kanske det är inbillning bara för att jag vet att det inte beror på cancer. Tumören i huvudet sitter där den sitter och än sålänge bryr jag mig inte så mkt om den. Jag lär väl bli kallad till Neurokirurgen snart för vidare information.
I vilket fall som helst så bestämde vi oss för att ha roligt i helgen. Paret Kjeller klädde ut sig i vanlig ordning- denna gång på gatans Oktoberfest. Gatan från himmelriket som räddat mig från avgrunden så många gånger!!
***
Yes, a complete renovation of my body is taking place, on my own initiative. Last Wednesday I found out that my thyroid for sure can't produce enough of the hormones needed- ie Hypothyroidism. I am now on medication daily for that. I also had an appointment at the optician and found out that my eye sight has gotten dramatically worse the past 1,5 years. Due to age... I prefer to blame the chemo ;-)... really good to be able to blame the chemo, actually.
Well, I have new lenses and glasses now and I can see! I really think that the dizziness has improved, or it feels that way just because I know it's not caused by cancer. My tumor in my head is still there ;-) and I really don't care. I guess I shortly will be called in to the Neurology Department for further information.
Anyway, we decided to have loads of fun this weekend. At our street's Oktoberfest, the husband and wife Kjeller decided to dress up once again, all according to tradition. "The street from heaven" has rescued me from the valley of death and anxiety more than once!

Champagneskål***A Toast In Champagne

Oj, oj vilken pärs de senaste dagarna har varit. Jag har stått med ena foten i graven och försökt vara positiv...Det är lite svårt om vi säger så.
Idag ringde min onkolog för att meddela resultatet av MR:n. Jag har inte hjärnmetastaser och ingen cancer är tillbaka. Tack Gode Gud för det!
Däremot har jag en godartad tumör i huvudet, ett så kallat meningiom, storlek 10-14mm. Den trycker änsålänge inte mot någonting. Nu är jag ett fall även för neurologen och de diskuterar just nu vad som ska göras.
För egen del känner jag att gör vad ni vill...jag är så tacksam att det inte är en metastas av bröstcancern! För då mina vänner hade det varit kört, helkört. Jag klarar vad som helst utom det!!
Ett av mina blodprov visade också på låg ämnesomsättning, hypotyreos (sköldkörteln producerar för lite hormoner). Jag tog om proverna dag. Vi får se. Detta skulle kunna förklara yrseln.
MEN idag är en fantastiskt bra dag. Vi firar livet och skålar i champagne!
***
Oh my, the past days have been horrible. I've been standing with one foot in the grave and at the same time tried to be positive... Not an easy task so to speak.
Today my oncologist called in regards to the MRI results. I don't have cancer and no brain metastasis are found. Thank you, dear God!!
However, I do have a "harmless", benign brain tumor called meningioma at the size of 1-1,4cm in my head. At the moment it isn't pressing against anything. From today I am also a case for the Neurology Department. At the moment they are discussing what to do with me.
I just feel, do whatever you want... I am just so grateful this wasn't a relapse from my breast cancer! Because that my friends would have been the beginning to the end. I can handle anything but that!!
In addition the result from one of my blood tests showed imbalance in the production of thyroid hormones. I was tested again today and we'll see. This could explain my dizziness.
BUT today is a really, really great day. We celebrate life and toast in champagne!

Ett Fynd*** A Discovery

Ett litet fynd har genom CT röntgen hittats i min hjärna. "Något" som är 14-17mm stort/ litet (?). Jag hade det på känn så fort jag såg kallelsen till MR röntgen i torsdags. Fick prata med min onkolog idag. Man måste undersöka närmre för att veta vad det är. Ser inte ut som en vanlig metastas, "saken" har inget ödem (alltså inflammation) runt omkring sig såsom cancertumörer brukar ha. Det är bra tror jag?! Tekniskt sätt skulle detta kunna vara en ofarlig cysta.
Dessutom tror hon inte att yrseln beror på "saken" eftersom den inte direkt tycker mot något. Yrseln är mest sannolikt som jag själv säger, post traumatisk stress och mental trötthet. Det är ju bra...?! :-)
Så, en dag i taget. Kämparläget är inställt och Prinsessan Lea står åter beredd! MR imorgonbitti och svar på den senast torsdag.
Jag sade ju att jag skulle köpa mig en Desigual kappa om de inte hittade något i min hjärna. Nu funderar jag på att köpa den där kappan i vilket fall. Vinn-vinn situation, eller?!... ;-)
Bifogar mitt måleri från förra veckan, mina Damer och Herrar: en cancercell i all sin elakhet och skönhet och en liten, liten flicka med en stor tår på kinden.
***
A small discovery has been made in my brain. A small/ large (?) "something" at the size of 1,4- 1,7 cm. I knew it as soon as I saw the appointment for the MRI scan. Spoke to my oncologist today. She wants to do a closer examination to find out what this is. It doesn't look like normal metastasis, the "thing" isn't surrounded by an edema (that is usually the case when it is a cancer tumor). This is good, I think?! Technically this could be a harmless cyst.
She also doesn't think this "thing" is causing my dizziness, it isn't pressing against anything. The dizziness most likely is the result of mental tiredness and post traumatic stress, according to my own diagnosis. That's good...?! :-)
Ok, one day at a time. I have awakened my fighting spirit once again and Princess Lea is ready if needed. The MRI is tomorrow morning and the result will be given to me no later than Thursday.
I stated that I would buy myself a Desigual designed coat if my head scan was clear. Well, now I am seriously considering buying that coat anyway. A win- win situation, don't you think?... ;-)
Attached you'll see my painting from last week. Ladies and Gentlemen: A cancer cell in all her evilness and beauty. Next to it a very little girl with a big tear rolling down her cheek.

?

I posten kom ett brev, ett svar på CT Hjärnröntgen trodde jag. Nej, det var en kallelse till magnetkameraröntgen av hjärnan- nu på tisdag. Vad betyder nu detta? Såg man något på CT:n?
***
I received a letter in the post today. An answer to my Head CT I thought. But No, it was an appointment for an MRI Scan of my brain, this Tuesday. What does that mean? Did they see something on the Head CT?

Superhjälte*** Super Hero

Bild lånad från internet



Jepp, jag är grymt stolt över mig själv. Jag tar tag i min situation och väljer att agera istället för att vänta på något som jag inte vet vad jag väntar på...
Yrsel har jag i vanlig ordning, hjärnröntgen är gjord och jag väntar på svar. Väntan är olidlig. Så jag bestämde mig för att ta saken i egna händer. Har haft möte på jobbet och ändrat min arbetssituation- reducerat arbetsuppgifter och hjärnstress avsevärt tack vare härlig chef och kollegor. Jag kan inte vänta på ett "vanligt" rehabmöte m läkare och försäkringskassa. Det tar alldeles för lång tid. Vid det laget hade jag väl varit helt utbränd. ;-)
Beställde tid på vårdcentralen hos "min" fantastiska läkare där. Tog alla prover man kan tänkas ta (sänka, blodvärde, lever, njurar, ämnesomsättning, borrelia...) Jag kan ju faktiskt ha en annan sjukdom än cancer...Spenderade en förmiddag där med läkarprat+ röntgen av min "kortisonknöl" i nacken där jag har så ont. Fick också en kortisonspruta i höften där muskelfästet är helt inflammerat. Gör jäkligt ont nu men det vet jag hjälper och blir mkt bättre snart. Tid till sjukgymnast om 2 veckor när alla provsvar kommit. Har blivit lyssnad på och bara det hjälper! Känns som om jag varit med bilen på verkstad!
Min egen diagnos av mig själv är posttraumatisk stress. Får flashbacks hela tiden från de senaste 1,5 åren- när jag minst anar det "spelas det liksom upp en film i huvudet" av något utav allt det som hänt.
Jag har bestämt mig för att acceptera min situation, inte kämpa emot fakta. Det gör ont, som fan faktiskt, men efter regn kommer solsken är det inte så? Jag är en annan människa nu, en med cancer i bagaget och ett livshot som ständigt flåsar i nacken- det kräver faktiskt en superhjältes styrka att klara av att leva så. Handikappad har jag blivit- armen fungerar sådär och hjärnan vet ni ju hur den är och hur mkt jag lider av att behöva acceptera den förändringen. Men jag måste. Som en vän sade till mig :"You've been through hell and back". Så är det. Och nu arbetar jag på delen "back".
Jag är en superhjälte!
***
Yes, I am extremely proud of myself. I am choosing to act and be in charge of my own situation instead of waiting around for something I don't know what I am waiting for...
I am still dizzy, no change, and I did the head CT last week. I am waiting for the result. The waiting sucks, it's unbearable. Because of it I decided to move on. I had a meeting at work and changed my situation again. Thanks to my lovely boss and colleauges I have now reduced even more of the work load and the mental pressure. I can't sit around and wait for a rehab meeting with the social services and my doc- before that is taking place I would be fully burned out. ;-)
I asked for an appointment with my regular, local doctor. Wanted to do all kinds of tests- I mean I could be ill from a "normal illness", not cancer. Got an x-ray done of my "cortison lump" in my neck that is hurting so badly. Also received a cortison shot in my hip, where the muscles are totally inflamed. It hurts like h... now but I know it will help and improve things dramatically.
I have a physiotherapy appointment in two weeks when all the test results are done. I am being listened to and that alone is helping. It's almost like having your car repaired!
My own diagnosis of myself is simple- Post Traumatic Stress Disorder. I have constant flashbacks from the past 1,5 years. All of a sudden, totally random it's like someone is pressing play to a "movie in my head" of a situation that has occurred during these years.
I have decided to accept my situation, not fight against obvious facts. It hurts, a lot actually, but there is no other choice. I am another person these days- with cancer in my back pack and a constant life threat sitting on my shoulder. To be able to live a quality life that way you need the strength of a super hero.
You know how much I suffer from the change in my "brain power" and my arm is handicapping me. But I have to accept this! A friend told me "You've been through hell and back". Yepp, that's true. I am working on the "back" bit.
I am a Super Hero!

Blir Knäpp*** Loosing My Mind

Alltså, att gå runt och vara yr i huvudet gör mig snart knäpp. Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra längre. Borde antagligen inte köra bil, men jag försöker jobba, kan ju inte vara hemma från jobbet i 4 veckor medan jag väntar på röntgen!
Att sedan vara förälder till ett barn med en kronisk sjukdom som innebär få nätter med sammanhängande sömn för Per och mig, ja, det hjälper ju inte direkt min yrsel.
Nu ikväll känns det som om min hjärna kokar över, klarar inte en sak till. Kom hem från Max föräldrarmöte i tårar. Lång historia, men jag inser ju att det delvis beror på att det är stopp i min hjärna nu. Stoppet känns nästan som när jag var utbränd eller "gick in i väggen" för sisådär en 12 år sedan. På senare tid, på kvällarna när jag är trött tjuter det dessutom i öronen. Härligt.
Nej, jag gnäller inte, tycker inte synd om mig själv heller- konstaterar bara att "Hjälp! Ta bort min yrsel. Nu!"
***
To walk around and be constantly dizzy will soon make me loose my mind. I don't know what to do anymore. I probably shouldn't drive, but I need to get to work. I try to work, can't be home for 4 weeks while I wait for this scan.
On top of this me and Per are parents to a child with a chronic illness- this means several nights in a row with a lack of solid sleep.
Well, it doesn't really help my dizziness situation.
This evening it feels like my brain is boiling, I can't handle another thing. Got home from Max's parent meeting at school this evening and started to cry. It's a long story, but I realize that some of it is on me, I just can't take any more.
It almost feels like the brain freeze I had when I was "burned out" 12 years ago. Lately during the evenings when I'm tired I experience a buzzing sound in my ears. Great.
No, I am not whining and I don't feel sorry for myself either- I am basically just stating "Please help me and remove this dizziness. Now!"

Jaha...*** Ah Well...

...jag har varit lite upptagen av att plocka ihop alla bitarna av mig själv igen. Jag gick lite i kras i onsdags. Steg av tåget på fel ställe, kan man väl säga. Gillar inte hållplats Självömkan, det är ingen bra plats att besöka.
Ett bra sätt för mig att lämna Självömkansbyn är att köpa en biljett till Tacksamhetsstaden. Jag har så enormt mycket att vara tacksam för och behöver påminna mig om det i de svåra stunderna.
Det här med acceptans, att acceptera att allt är förändeligt och att det är ok- det är inte helt lätt för mig. Sakta men säkert arbetar jag med insikten att jag är väldigt förändrad, både psykiskt och fysiskt. Det är ok, det får ta tid... vägen dit är väldigt krokig och inte helt självklar men en sak vet jag, jag är otroligt bra på att gång på gång samla ihop bitarna av mig själv och gå vidare.
Hur löd nu Pippi Långstrumps visdomsord?
"Man fixar allt med lite Konrads Kalasklister, inte sant?!"
***
...I've been a bit busy with picking up the pieces of myself, again. On Wednesday I kind of cracked. You could say I went off the train at the wrong station. Don't like the train stop "Self Pity", it's not a good place to visit.
A brilliant way for me to leave the Self Pity village behind is to buy a ticket to Gratitude City. I have so much to be grateful for and I need to remind myself of this during the difficult moments.
It isn't always easy for me to find the ability to accept change and that everything is changeable and to understand that that's ok. Slowly I work on my insight that I've changed so much- physically and mentally. It's ok and it will take time... It's a long, winding and not very obvious route to find. I do know one thing, I am extremely good at collecting those pieces of myself and putting them back together over and over again. Do you remember the word of wisdom from Pippi Longstocking?
"You can fix anything with a tiny bit of the Glue Man's magical glue, can't you?"

Inte idag...*** Not Today...

Helvetes, jävla skit. Sitter här och gråter och är helt uppgiven. Röntgen var inte idag utan om en vecka- upptäckte jag imorse. Detta är ytterliggare ett bevis på hur min hjärna är helt förstörd. Jag kan inte ens läsa innantill, ännu mindre bli betrodd med viktiga saker eller betala räkningar. Gör fel hela tiden.
Jag ser frisk och pigg ut men känner mig helt värdelöst fungerande i samhället och vanliga livet. Hjärnan hänger inte med. Jag lider enormt av detta. Svårt att förklara för folk. Ska jag nu alltså stå ut med denna yrseln ännu en vecka innan man utesluter Mrs C?!
Ja, jag tycker synd om mig själv- det har jag inte gjort många gånger på denna resan men idag gör jag det! Vaddå komma tillbaks till ett vanligt liv, hur jäkla lätt är det?! Som om det bara vore att kliva ut från sjukskrivningsbubblan och fortsätta som innan. Visst...!!!!
Vem forskar på vad alla cellgifter gjort med oss? Idag har jag inte ens förtröstan att de har gjort mig fri från cancer. Man kämpar som en idiot varje dag för att passa in i det vanliga livet. Jag har fått nog!!!!!!!!!!!!!!!!!
***
Bloody Hell. I am at home crying and feeling completely dejected. I discovered this morning that the scan wasn't today, it's next week. This is just another proof of how my brain doesn't work. I can't even read a simple instruction, be trusted to remember important information or paying bills. I am making mistakes all the time.
I look perfectly healthy on the outside but am totally non- functional out in society and the ordinary life. My brain is too slow, it can't follow. I suffer tremendously from it. Very difficult to explain to people that hasn't had the same experience.
Am I now supposed to live with this dizziness yet another week before ruling out Mrs C? Yes, I feel sorry for myself- I haven't allowed myself to do that many times during this journey but today I do!
Rehabilitate myself back into a normal life? How easy is that?!! As if it's just a matter of getting of the sick leave train and carry on as before the illness. Yeah right!!!
Who is doing research on what all these chemo poisons have done to us and our bodies/ brains? Right now I don't even have the trust that they've assisted me in getting rid of Mrs C. You fight like hell every, single day to fit into the ordinary life.
I have had enough!!!!!!!!!!!!!!!

Ok...

...efter två veckors yrsel, en kropp som totalvärker i lederna, besök hos min massör och dagar med mycket vila och hemma från jobb välkomnar jag verkligen den hjärnröntgen jag fått tid till nu på onsdag. Jag börjar bli lätt desperat och snudd på deprimerad att gå runt och vara yr i huvudet. Det hjälper ju inte att vila!
Vem hade trott det, att en hjärnröntgen är välkomnad! ;-) Nåja, allt är relativt men jag måste ju gå till botten med vad det här beror på. Att utesluta Mrs C hade varit skönt.
Jag kan ju inte gå runt och känna mig salongsberusad varje dag, eller?! ;-))
***
...it has now been two weeks with dizziness, a body in joint pain, a great professional massage of neck and shoulder and days with plenty of rest and calling in sick to work. I am at the point were I really praise the CT Brain Scan scheduled this Wednesday. I am starting to get a bit desperate and depressed to walk around in this dizzy world. It doesn't help to rest!
Who would have thought I would look forward to a brain scan! ;-) Well, not really- but I have to figure out what this is all about and I have to start somewhere. At least to rule out Mrs C.
I can't walk around and feel like I'm constantly intoxicated,
or can I?! ;-))

Go To Hell, Mrs Cancer!

Har under morgonen tittat på lite bilder av mig själv. Så här är det- jag vill leva och tänker absolut göra det! Förstått?!! Lite yrsel, tja det spelar ingen roll vad det kommer av- jag hanterar det också! Har insett att jag är väldigt full av liv!!
***
During the morning I've been looking at photos of myself. This is the deal- I want to live and there is no other path for me! OK?!!!! A bit of dizziness, well, it doesn't matter what's the cause of it- bring it on, I'll handle that as well! I have realized that I am full of life!!

Spöke*** Ghost

The ghost of myself

Har noterat de senaste veckorna att jag ser dåligt vid jobb på datorn och vid mitt skrivbord. Är hemma sedan tre dagar med inte så milda yrselattacker. Vad händer? Har jag tagit i lite för mycket nu igen, viljan att var frisk och kunna jobba har tagit över förnuftet?
Eller är det den där förbjudna Mrs C som knackar på igen? Gud förbjude att det är så!!
Det är endast här i min blogg via skrift jag ens vågar ventilera den tanken. Dock kontaktade jag min onkolog via mail, oron gnagde.
Hon är en av de mest fantastiska människor jag träffat- ringer mig på min hemtelefon från en utlandsresa, för att prata, lugna och uppmana (om yrseln inte går över). Idag fortsätter jag vila- mitt positiva tänkande är starkt och detta måste vara en rejäl överansträngning på jobbet. För de senaste veckorna har mitt liv varit jobb och sov. Kanske måste jag omprioritera min jobbinsats och lägga till mera sov och vila? (ja, inte på jobbet då) ;-)) Vet ni, det är inte lätt att återgå till jobb där spöket man jämför sig med är en själv. Allt det jag klarade innan, som jag definitivt inte fixar idag. Det är en sorg men också en möjlighet naturligtvis. Jag har en del att inse, acceptera och ta tag i. Nu gnäller jag: JAG VILL VARA FRISK OCH PIGG!!!!!!! Har så mycket planer och livsglädje och så orkar jag ingenting! Deprimerande!!
***
The past weeks I have noticed that my eye sight is lacking when I work on the computer or by my desk. Since three days back I am at home from work due to severe dizziness attacks. What's going on? Have I pushed my limits a little too far again? The urge to be healthy and be able to work has taken over my sensability? Or is it the dreadful Mrs C knocking on my door again? God forbid that that is the case!!
It is only here, in my blog through writing I dare to vent that thought. However, I did contact my oncologist through an email, I couldn't get rid of the unpleasant worry.
She is one of the most amazing people I've met- she called me at home last night from a trip abroad, just to talk, calm me down and request what to do if the dizziness gets worse.
I continue to rest today. My positive thinking is strong and this just got to be a huge exertion at work. The past 4 weeks my life has been work and sleep. Maybe I have to reprioritize at work and add more sleep and rest? (not at work but at home ;-)) You know, it isn't easy to try to get back into a job when you compare everything you do with a ghost- the ghost of myself before the cancer hit. Everything I handled and carried out before... it's obvious, I can't do it today. It's a sorrow but also of course an opportunity to find new ways. I have to realise and accept this, that's the only way.
Now I am whining: I WANT TO BE HEALTHY AND ALERT!!!!!!! I have so many plans, so much joy in life and then my body and brain can't handle it! Depressing!!

Funderingar En Lördagsmorgon*** Saturday Morning Thoughts

Vad är det som är viktigt här i livet? Den frågan har jag sannerligen fått svar på och jag önskar så ibland att jag likt en sagofe kunde svinga mitt trollspö och delge även andra människor den insikten. Det frustrerar mig att se att så mycket tid i folks liv går åt till oväsentligheter, skitsnack, elakheter, missunnsamhet och letande efter lyckan. Var tacksamma snälla ni- tacksamma för hälsan och att ni lever. I det senaste har jag funderat på hur jag ska kunna hjälpa andra människor, för jag har oerhört mycket att dela med mig av och faktiskt också talets gåva. Utan dyr och lång utbildning har jag blivit något av en expert på krishantering. Märkte det i dagarna när min pappa blev dålig och man först misstänkte hjärntumör eller stroke... de där dagarna av väntan och ovisshet. Visst har jag lärt mig en och annan strategi att hantera kriser. Nu har pappa "bara" hjärnhinneinflammation orsakat av en 8 veckor gammal borrelia. Tack Gode Gud för det! ;-)
Jag har gått upp till att arbeta 50% och det är så roligt att få slå sig in i riktiga livet. Min vardag består just nu av att anpassa mitt jobb efter min "nya" kropp och hjärna. Med konstant värk i kroppen (leder framförallt) och en hjärna som förlorat förmågan att hantera många saker på en gång möter jag en del utmaningar i vardagen. Men utmaningar är ju just det- en utmaning. De är till för att utmanas, inte sant?!
Jag följer en fantastisk familj via bloggen "Hopp och Kärlek". Läs det här inlägget från fredagen den 2 sept, det ger oss en tankeställare om vad som är viktigt här i livet!!
***
What is it we consider as the most important thing in life? I have certainly been given the answer to that question and I often wish I was a fairy godmother that could swing my wand and give that answer to other people as well. It frustrates me to see people wasting precious life moments on mean gossip, grudge, non-essential things and searching after "true" happiness. Dear all of you, just be happy to be alive and grateful for your health!
Lately I've been thinking seriously about how I could help other people, because I have a lot of knowledge to share and actually the gift of speach as well. Without an expensive and long education in Crisis Management I dare to say I've become an expert.
I definitely noticed that the past week. My dad got very sick and was admitted to hospital. They thought he had a stroke or brain tumour... horrible days of not knowing and just waiting for answers. Well, it turned out that he "only" has meningitis from an 8 week old borrelioses. Thank God for that! ;-)
I have started to work 50% and it is a true joy to fight my way into normal life. These days I focus on my ability to adjust my work to my "new" body and brain. With a constant body (especially joints) ache/ pain and a brain that has lost it's ability to multi task I do come across a few daily challenges. But challenges are what they are- they are there to be challenged, aren't they?!
Through a blog called " Hope and Love" you can read about life's true challenges (sadly only in Swedish). A family father is in hospice due to cancer, death is near. His wife is there with him every day-she works and take care of their house and two young children- and together they cherish the love they have for each other and life's precious moments. Yesterday he had arranged a surprise for her. His friends had helped him to buy and engrave a gorgeous necklace for her. Their story really makes you think about the important things in life!

Livet Är Gott*** Life Is Good

Sommar utan cellgift, aptiten har återvänt. Det är en underbar känsla att känna att man är hungrig. Bara sådär. Ibland känns det som om allt det hemska aldrig har hänt, att jag har drömt.
Vi har fjällvandrat (nåja, gått några turer med denna gamla kroppen), hälsat på familj och vänner i Svea Rike och bara varit med varandra. Liksom tagit vara på livet. Jag har blivit oerhört ödmjuk inför det faktum att livet har vi till låns. Insikten av att jag är dödlig är något jag har väldigt svårt att förlika mig med. Jag får liksom ett sug i magen varje gång jag är med om underbara ögonblick, roliga stunder eller vackra vyer. Jag tror inte jag har bearbetat cancerinvasionen färdigt. När blir man klar med det? Blir man någonsin klar med det?
***
A summer without chemo. My appetite has returned. It is wonderful to feel hungry. Just like that. At times it is like none of this cancer crap ever took place, that I've dreamt it all.
We have been hiking in the mountains (well no master trails but a few small ones that this body could handle), we have been visiting family and friends all over Sweden and we have just enjoyed being together. Lived every second. I have become extremely humble over the fact that life is something we borrow for a short while. The insight that I am mortal is a hard one to get over. I can still get sad butterflies in my stomach when I experience awsome moments, beautiful nature and happy gatherings. I don't think I am done with my rehabilitation of the cancer invasion in my body. When am I done with that? Will I ever be done with it?



























Jag är tillbaka på jobbet, 50 % sedan tre veckor tillbaka. Det är väldigt roligt men också oerhört tufft. Jag besitter definitivt inte samma förmågor som förr och att arbeta enbart på engelska ställer höga krav på en hjärna som är cellgiftsskadad. För det är den. Jag skulle gärna vilja ta del i forskning om vad cellgiftet egentligen gör med hjärnan...
Så, precis som när jag började arbeta 25% så sover jag all ledig tid. :-)
Men vet ni vad, jag lever. JAG LEVER!!!! Livet är gott.
***
Since three weeks ago I am back at work 50%. It is a lot of fun but also very, very hard. I definitely doesn't carry around the abilities I used to have. And then to work in my second language, English, puts my brain under pressure- that poor, chemo damaged brain. Because I am convinced it has been damaged. I would love to read up on studies on the brain after chemo treatment...
But you know what? I am alive. I AM ALIVE!!!! Life is good.

Giftfri!!*** Poison free!!

Dagen D är här. Jag är från och med nu gift fri. Ingen mer cellgift, förhoppningsvis aldrig, någonsin mer. Besöket hos onkologen var bra, alla prover hade toppresultat! Inga mer 4 veckorsbesök (dock återbesök men mkt mer utspridda). Jag slipper onkologen ett tag nu. Känns så fantastiskt bra. Bättre än jag trodde. Jag känner mig fri, fri som en fågel. En ny födelsedag har jag fått, den 7 juli!
Jag kommer att få tre födelsedagar till slut- min vanliga, den 7 juli och då troligen den dagen jag blir friskförklarad om några år...
Men idag är idag. Grattis på nya födelsedagen, jag!
Den ska strax firas med en Marguerita tillsammans med grannarna. :-))
***
The D-day is here. From this day on I am am totally free from poison. No more chemo, hopefully never, ever in this lifetime. My visit to the oncologist today went really well, all tests were good. I have no more 4 weeks appointments (yes, more appointments are to come but much further appart). It feels great. Better than I thought it would feel. I am free like a bird. Thursday July 7 is my new birthday! I will end up with 3 birthdays eventually- my ordinary one, July 7th and the date I get declared well from cancer (in a few years...)
But today is today. Happy Birthday, me!
I will celebrate together with the neighbours and some Margueritas. :-))

Biljetten...*** The Ticket

...på denna Cancerresa räcker länge...! Det finns så mycket att bearbeta och rehabilitera.
Fotona är tagna med nästan exakt ett års mellanrum. När jag ser på dem inser jag ju att jag mår bra mycket bättre nu än vad jag gjorde för ett år sedan. Usch, jag var så dålig, framförallt fysiskt. Inte visste jag att lilla jag kunde hantera så mycket smärta och elände. Och alla ni som lyckades övertyga mig om att jag inte såg så värst sjuk ut. Ni lyckades faktiskt och jag får ge er en eloge och 1:a pris i gåvan att använda en vit lögn! Tack för det! Mentalt har det varit tungt, på olika sätt i olika faser. Det är nog nästan jobbigast för mig nu, när jag förväntas vara så "frisk och lycklig över att cancern är borta". Det glädjeskuttet ser ni mig kanske ta om sisådär en 5 år...
Idag när det endast återstår tre dagar av min totala cellgiftsbehandling inser jag att fysiken faktiskt är mycket bättre trots allt. Det är lätt att fastna i eländet och tycka att de rostiga lederna aldrig blir bättre. Så ikväll i ett ögonblick av klagan och svärande över min orörlighet kom jag på den briljanta idén att jämföra foton. Se, det hjälper.
Små mål, ett litet steg i taget.
Biljetten räcker tydligen hur länge som helst!
***
...on this Cancer Journey lasts a long time! There are so many things to work on and rehabilitate.
There is almost exactly one year between the photos. When I look at them I realize how much better I am feeling today than I did a year ago. Oh, I was so sick. My physical state was horrible. I had no idea that Little Me could handle so much pain and misery. And all of you that convinced me that I didn't look that bad. You succeeded and for that you deserve a 1st prize in the contest of telling a white lie very well! Thank you! Mentally this journey has been draining in different ways at different occasions. I think that now is my hardest mental challenge. I am supposed to be "so healthy and happy that the cancer is gone". Well, that leap of joy you wont see me take for at least another 5 years...
Today, when I have only 3 days left of my total chemo treatment I do notice that my body is recovering well after all. It's easy to get stuck in the complaint mode of achy and stiff joints that never get any better. Well, this evening in a moment of such complaining I got the brilliant idea to compare photos of myself. And yes, it helps.
Tiny goals, one step at the time.
This ticket obviously lasts a very long time!

Tankar I Midsommarnatten***Midsummer's Eve's Thoughts

Jag älskar midsommar! Den bästa dagen på året. År 2011 firade jag den med en väldigt speciell person- mig själv. Jag skickade iväg familjen på fest med goda vänner och njöt av tystnaden och skogspromenaderna med Viktor. Tankarna surrade, kom och gick, jag lät dem surra på. Till slut fick jag en fruktansvärd huvudvärk... men långt om länge släppte värken i axlarna och huvudet, jag slappnade av och bara fanns till liksom.
***
I love Midsummer's Eve! The best day of the year. This year 2011 I celebrated it with a very special person- myself. I sent the family off to a party with friends and enjoyed the silence and walks in the woods with Viktor. My thoughts were spinning, came and went, I let them be in their own spinning. Finally they gave me a terrible headache... but after a while the ache in my shoulders and head went away, I relaxed and simply existed here and now.


På en av promenaderna idag plockade jag mg en bukett blommor med en sexårings teknik. Jag har inte plockat blommor på det viset på säkert 25 år. Varför har jag inte gjort det? När jag var sex år var alla blommor vackra, även ogräsblommorna. Jag arrangerade buketterna efter färg, form, glada och ledsna blommor, stora och små. Jag pratade med dem, pysslade om dem när jag plockade dem, höll dem varsamt i handen på vägen hem. Ofta studerade jag dem på nära håll och förundrades över deras skönhet. Min favoritsaga var sagan om Tummeliten som bodde i en blomma- jag brukade leta efter min egen Tummeliten och hitta på nya sagor om just den blomman. Dagens blombukett hamnade i en vas på köksbordet och ut kröp en tusenfoting. Jag studerade honom ett tag och fascinerades över hans sätt att ta sig fram. Vilken fantastisk midsommar- jag plockade blommor på en sexårings vis!!!!!!!!!!!!!!!!!!
***
During one of my walks today I picked a bouquet of flowers with the technique of a six-year-old. I haven't picked flowers using that technique for over 25 years. Why haven't I done that? When I was six years old all the flowers were beautiful, even the weeds. I used to arrange my bouquets in themes: colour, shape, size, happy or sad. I spoke to the flowers, took care of them, held them gently in my hand on my way home. Often I studied them closely and I was amazed by their beuty. My favourite story was the one about a boy that lived in a flower. I used to search for that boy and make up my own stories around each flower I picked. The bouquet of the day ended up in a vase on my kitchen table. A centipede crawled out from the flowers and I sat there and studied him for a while. His way of moving his body forward was fascinating. What an amazing midsummer- I picked flowers like a six-year-old!!!!

Mår Inte Bra*** Not Feeling Well

Jag mår illa, av cellgifter och rädsla. Träffade en ny supertrevlig onkolog i torsdags som tog min intuition och dröm på största allvar. "Intuition ignorerar jag inte", sade hon och undersökte mig ultranoga. Hon hittade ingenting konstigt. Ändå gick jag hem därifrån med en konfunderad känsla.
Dagen efter följde jag med som support då min älskade Ingrid skulle på röntgen- hon var övertygad om att hon hade metastaser i ryggen. Inget hittades.
DÅ gick luften fullständigt ur mig: Jävla, helvetes skitsjukdom!! Gränsen mellan liv och död är hårfin. Jag hatar det,verkligen hatar det. Tårarna sprutade och vi grät ikapp- av lättnad kan man ju tycka men det är så svårt att våga tro på ett bra besked. Det är en omänsklig berg och dalbana, en anspänning jag inte ens tänker ge mig på att förklara.
Jag har fortfarande inte hämtat mig. Istället väller känslorna över-ilska, ledsamhet och rädsla.
Idag bröt jag ihop ordentligt för första gången inför Max, klarade inte av att vara stark längre- jag känner mig som en så dålig mamma som bara är trött och har ont någonstans hela tiden, inte orkar göra det jag normalt skulle gjort med mitt barn på hans sommarlov. Mitt älskade barn gav mig då en kram och sade "Mamma, du är min bästa mamma. Du behöver inte vara ledsen. Jag vill inte göra sådana saker ändå."
Lilla, lilla hjärtat mitt, varför skulle vi behöva drabbas av allt detta cancer- och diabeteselände? Vad gjorde vi för fel? Inte en enda gång under resan har jag ställt dessa frågor- jag har bara tappert hanterat allting, men nu poppar frågorna upp en efter en. Jag är inte tapper eller stark, jag är bara en människa som varit i total chock så länge och som nu börjar reagera känslomässigt på en för jävlig situation "som bara hände".
***
I feel sick from chemo and fear. On Thursday I met an another wonderful oncologist. She took my intuition and dream very seriously. "I never ignore a patient's intuition", she said and examined me thoroughly. She didn't find anything strange at all. Even so I went home with an odd and confused feeling.
The following day I went to support my beloved Ingrid when she did a MRI scan due to suspected daughter tumors in her spine. Nothing was found.
THAT was when I lost it: Bloody, goddamned illness!! It's a thin line between life and death. I detest it, really detest it. Our tears were falling and we cried our eyes out- from relief most people would think. Not really, It is difficult to dare to trust such good news. This emotional roller coaster isn't human!
I still haven't recovered from that experience. My emotions are overflowing-anger, sadness and fear.
Today (for the first time since this journey began) I had a total break down in front of Max. I couldn't handle being strong any more. I feel like an awful mum that is tired all the time and complains about aches and pains on her body constantly. I can't do all the fun stuff that mums normally do with their children when they are off from school. My darling child gave me a hug and said "Mum, you are my best mum. You don't have to be sad. I don't want to do those things anyway."
Oh, dearest baby of mine, why did we have to have the diabetes/ cancer situation thrown in our faces like that? What did we do wrong? Not once during this journey have I asked myself these questions, until now. Instead I have been brave and handled everything-now the questions pop up here and there. I am not strong or brave, I am just a human being that has been in the chock phase for a long time now and slowly begins to emotionally react on an awful situation that "just happened".

För Snabbt*** To Fast

Livet rullar på, i världens fart. Det är då jag upptäcker att jag inte riktigt hinner med. Jag kan inte göra saker jag gjorde förut, fixar inte att ha för mycket saker på min "att-göra-lista". Jag blandar ihop, glömmer, blir förvirrad, får huvudvärk och blir ledsen. Ledsen för att det är så påtagligt. Vad har hänt med min hjärna? Är det cellgifterna- Taxoteren eller den sammanlagda dosen cellgift i 1,5 år? Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara känslan, det känns som om hjärnan slår av sig själv när det blir för mycket runt omkring. Det innebär att jag hamnar i situationer där jag känner mig helt dum i huvudet: som på Pilvägens gatufest i lördags-snabba repliker är inget för mig..., som på jobbet där jag måste tänka och verkligen försöka komma ihåg saker, som att prata engelska på jobbet går- men det flyter inte som förr- jag stakar mig mycket mer, glömmer ord och blandar ihop.
Jag känner mig hjärntrött. Försvinner det?
Mitt i denna snurr kommer en ny, konstig känsla efter en dröm jag hade häromnatten. Drömmen talade om för mig att min cancerresa är långt ifrån färdig, att när jag om några veckor avslutar cellgiftstabletterna är det bara avslut på fas 1. Cancern kommer att komma tillbaka. Det märkliga är att jag har inte ångest och är hysterisk- mer konfunderad. Drömmen var liksom inte skrämmande, mer för att ge mig styrka...
När sedan vår nye familjemedlem (hunden ;-)) hela tiden slickar och snusar vid mitt ärr och vänstra armhåla ljuger jag om jag inte säger att jag blir jag orolig. Finns där något jag inte kan känna än? För den luriga Fru Cancer kom ju till just så- fanns där men inget som jag upptäckte.
Onkologbesök på torsdag, provtagning imorgon. Kommer lägligt. Kan man stå på sig efter ett budskap i en dröm eller verkar man paranoid? Troligen.
Ja detta är livet i Cancerland. Dagligen hör jag hur pigg och frisk jag ser ut. Absolut, det gör jag men kaoset är stort på insidan.
Jag har sagt det förr- det tar på mina krafter att använda den positiva energin hela tiden.
***
Life carries on at the speed it should, I guess. That is when I realize I can't keep up. I can't carry out the tasks I used to do, can't have to many things on my "to-do-list". I mix things up, get confused, forget, get headaches and become sad. Sad because it is so obvious. What has happened to my brain? Is it the chemo- the Taxotere or the total dose of chemo therapy the past 1,5 years? I don't really know how to explain the feeling, it is like the brain shuts down when things become too many or too much. That means I end up in situations that make me feel totally stupid: such as on Saturday at the party at our street- no way I can follow a quick conversation like I used to, or such as when I am at work and need to remember things or handle spur-of-the- moment situations or such as speaking English at work- it is ok but not as fluent as it used to be. I stumble on words and can't find words in conversations.
I feel brain tired. Will it go away?
I had an odd dream the other night and it arose a new, interesting feeling within me. The message in the dream was for me to realize that this cancer journey is far from done. When I in a few weeks time end my chemo tablets it is just the end of phase 1. The cancer will return. The odd thing is that I am not hysterical or has major anxiety attacks- I am confused. The dream wasn't there to frighten me, rather to give me strength...
At the same time when I experience our new family member (the dog;-)) constantly sniffing and licking the scar and my left armpit I would lie if I don't say it concerns me. Is there something I can't feel yet? Remember, that is how Mrs Cancer invaded me in the first place...
An appointment at the oncologist this Thursday, blood samples tomorrow. Good timing. Is it possible to follow my gut feeling after a dream or will I seem paranoid? Probably.
Well, this is life in Cancer Land. Every day people tell me how great and healthy looking I am. Sure, maybe I am but the chaos on the inside is major. I have said it before- it really drains my energy level to constantly focus on my positive thinking.

Mina TRE Pojkar***My THREE Boys

Korrekt, jag menar tre och inte två. Familjen Kjeller har blivit fyra. Inte blev livet alls som jag planerade det en gång! I många år nu har jag starkt känt att familjen Kjeller ska bestå av 4 medlemmar. Jag har alltid saknat någon på den där fjärde platsen: i bilen, i soffan, vid matbordet etc. När Fru Cancer invaderade min kropp tog den drömmen slut och jag fick omvärdera mina livsplaner i stort.
Men se, man vet inte alltid vad livet har i beredskap åt en. :-) Viktor valde nämligen oss!! Efter mer än en tillfällighet och ett snabbt familjebeslut fick Viktor, snart 4 år bli adopterad av oss. Så, sedan en vecka tillbaka är vi med hund, en mycket artig och väluppfostrad sådan. Han passar ypperligt i vår familj och det känns som om han alltid funnits hos oss. Fantastiskt!
***
Exactly, I mean three and not two. The Kjeller family has become a family of four. Life really hasn't become what I once thought it would! For several years now I've strongly felt that the Kjeller family should contain of four members. I have always missed someone at that fourth place: in the car, around the table, in the sofa etc.
The day Mrs Cancer invaded my body that dream abruptly ended and I had to reevaluate my life goals and plans in general.
But what do you really know about life? :-) Viktor chose us!!! After more than one coincidence and a quick family meeting we decided to adopt Viktor, a 4 year old gorgeous, well raised and polite little dog. He fits right into our family and it feels like he has always been here. Amazing!

Kroppen talade...*** My Body Spoke...

...till mig i sann Pippi Långstrumpanda imorse. "Annika, nu orkar jag inte mer. Nu går du och vilar mig! Hela dagen!"
Så det gjorde jag, vilade och vilade och vilade hela dagen. Sov och läste böcker. För kroppen är trött och full av värk, spända muskler och klimakteriebiverkningar. Kroppen har ju också kämpat på bra i några veckor nu med ett tufft schema och inte så mycket vila mitt på dagen. Jag måste också komma ihåg att kroppen är trött och inte alls i fas med mitt mentala jag, som vill kvalitetsleva varje sekund av dygnet. Min vackra kropp har gått på cellgifter non-stop sedan februari 2010. Den 7 juli är det över. Då har jag ätit mina cellgiftstabletter enligt studien i exakt 365 dagar. Det är med blandade känslor jag ser fram emot den dagen. Ska bli skönt att kroppen får en chans att återhämta sig på riktigt och att slippa må illa varje dag känns också fint. Men tabletterna har samtidigt varit ett kvitto på livet. Det har känts tryggt att äta dem varje dag, att det liksom är någon som jagar gömda cancerceller i min kropp. Efter den 7 juli är det ju bara upp till mig själv, mer behandling finns det inte för Trippel Negativ cancer. Så det kommande året behöver jag ert stöd mer än någonsin tidigare, det är ett kritiskt år gällande återfallsrisken. Samtidigt känner jag ju att varje dag som går utan att en knuta hittas ökar mina chanser till att bli frisk.
Min kropp talade till mig och jag lyssnade. Lyssnade, vilade och njöt av tystnaden. Det dåliga samvetet över att inte få någonting gjort är sedan länge kastat i soporna.
***
...to me this morning in a true Pippi Longstocking way. "Annika, I can't be pushed anymore. It is time for you to let me rest! All day!" So, that's what I did-I rested and rested and rested all day long. Slept and read books. Because my body is tired and full of aches, tight muscles and menopause side effects. The past few weeks this body has also been on a pretty tight schedule with absolutely no naps. I need to remember that my body is tired and not at all at the same level as my mental me- the mental me that wish to quality live every second of the day. My beautiful body has been on chemo treatment since February 2010. July 7th that is all over. I have then eaten the chemo tablets during 365 days and it is time to stop. I have mixed feelings about that day. It is a wonderful feeling to let my body recover for real and that I don't have to feel nauseous every day. But at the same time these tablets have been my receipt to life. It has been a security eating them every day, as if someone is actually actively still eliminating hidden cancer cells. After July 7th it is entirely up to myself, there is no other treatment to use with Triple Negative cancer. The following year I will need all your support. It is a critical year in terms of relapse. However, every day that passes without a lump being found I feel I am a step closer to be declared well and cured.
My body spoke to me and I listened. Listened, rested and enjoyed the silence. The bad conscience of not getting anything done was tossed in the trash a long time ago.

Je t'aime Paris

Jag är kär, verkligen kär- i underbara Paris. Där har jag varit i fyra dagar med min kör och haft konsert i Svenska Kyrkan. Det var mitt första besök i den vackra franska huvudstaden. Historiens vingslag kändes lång väg och den detaljrika arkitekturen imponerade. Mången gång gick tankarna till min gamla historielärare Helle- kunde höra hans röst och alla intressanta historier han alltid hade att berätta. Jag har ju ett stort historieintresse, har alltid haft och vad är då bättre än att njuta av Paris i 27- gradig värme och strålande sol?! Att sedan få spendera tid med och lära känna alla underbara människor i kören- det gör gott i själen! :-)
Dessutom satte 1,5 års instängd gråt igång mitt under en av konserterna. Det gick inte att stoppa tårarna. Jag grät och sjöng, sjöng och grät. Jag grät efter konserten och det kändes som om jag lastat ur några tegelstenar ur min tunga ryggsäck.
Fas 2 på denna cancer resan har verkligen börjat- den ordentliga bearbetningsfasen. Det är så skönt att äntligen få och kunna gråta.
Je t'aime Paris.
***
I am really in love- in the beautiful city of Paris. I've spent four days in Paris with my choir- performing two concerts in the Swedish Church. My first time ever in the marvelous French capital. The detailed architecture was for me breath taking and I felt the wings of history all around me. Helle, my old high school History teacher was more than once in my thoughts. I could hear is voice and all his interesting stories. I have always had a major interest in history and what could be better than to visit a Paris drenched in sunshine and summer warm weather?! And to spend time with and to get to know all these wonderful people in the choir- that was soothing for my soul! :-)
Besides all this, during one of the concerts tears, saved from 1,5 years back, started to fall. I couldn't stop them. I cried and sang, sang and cried. I cried after the concert and it felt like I unloaded a few big bricks from my heavy backpack.
Phase 2 of this cancer journey has really begun- the true recovery phase. It feels so good to finally be able to cry. Je t'aime Paris.






























Ytterliggare ett onkologbesök avklarat idag. Inga knutor och bra blodprovsresultat. Puh! Jag kan tillfälligt andas ut. Avskyr det faktum att det här måste jag lära mig att leva med...
***
Today another visit to the oncologist took place. No lumps and great test results. Phiew! I can temporary relax. I detest the fact that I have to learn to live with this...