Sommarkvällsmonster*** A Summer Evening Monster

Vacker sommarkväll, 25 grader varmt, gröna ängar fulla med blommor, flugor och bin som surrar, kvällsdopp i sjön med familj och vänner, glada människor som skrattar och pratar, barn som plaskar och tjuter av glädje- och så cancerångestmonstret.
Jag fick den värsta ångest attacken hittills nere vid sjön. Där stod jag och kunde inte förmå mig till att bada- flintskallig, med nyinköpt protesbaddräkt och tjock och ful. Kommer jag att finnas här nästa sommar för att uppleva en sådan fin sommarkväll? Cancerångestmonstret hånskrattade mig rakt i ansiktet. Det kändes som om jag skulle kräkas, alla ljud blev avlägsna, glasbubblan tätnade och tårarna bara rann. De rinner fortfarande faktiskt. Jag gråter över mitt borttagna bröst, över "hålet" i bröstkorgen där bröstet en gång satt, över att jag måste ha en protesbaddräkt (visserligen fin, men inte den stil jag valt om allt hade varit som vanligt), över att jag är så trött och ledsen, över det ofattbara att jag har cancer etc, etc. Jag är så liten och rädd. Så fruktansvärt rädd.***
A beautiful summer evening, 25C degrees, green fields with gorgeous flowers, the buzzing sounds from flies and bees, an evening swim in a nearby lake with family and friends, happy people talking and laughing, children splashing and howling of joy- and the Cancer-Anxiety- Monster visiting. Down by the lake I had the worst anxiety attack so far. I was just standing there, couldn't persuade myself to jump in- I had a newly bought prosthesis swimsuit, a fat and uggly body with thoughts like "Will I be alive next summer to experience such a beautiful evening?"
The Cancer-Anxiety- Monster was scornfully laughing me in my face. It felt like I was going to vomit, all the sounds became distant, the glasbubble became thicker and the tears kept on falling. They still are. I am crying for my removed breast, for the "hole" in my chest where the breast once was attached, for having to wear a prosthesis swimsuit (it is a very nice swimsuit but not the style I would have choosen if everything was normal), for being so tired and sad, for the incomprehensible fact that I have cancer etc, etc I am so little and scared. So terribly scared!