Inspirerande Ledord*** Inspiring Quote

Har funderat mycket de senaste dagarna. Jag tror att det är julens glädje som gör mig låg. Knepigt men sant. Jag älskar nämligen julen och nu är den ju också förknippad med förra årets hemska händelser. Det är så många "årsdagar" nu- ett år sedan mammografin, cancer besked etc. Hjärnspöken får fäste och jag inser hur oerhört skört livet är, inte bara för mig utan för oss alla. Allt kan ändras på ett ögonblick. Verkligen. Ta vara på tiden ni har här på jorden. Tala om för nära och kära att ni älskar dem, vänta för guds skull inte till en annan dag. Slösa inte bort livet med att låta bitterhet, grinighet och andra negativa känslor regera. Gör något åt dem istället.
Jag lever ju här och nu alltså måste jag fokusera på det positiva varje dag. Lättare sagt än gjort- det tömmer mig på energi att mentalt vända bort tankarna från återfall och cancer varje dag, men det är något jag måste göra. Därför har jag letat efter ett nytt ledord i denna nästa fas av min kamp. Något att hämta kraft från.
Jag har lånat de fina orden från någon som verkar ha varit en fantastisk kvinna, Lilla H. Humor, glimten i ögat och positiv in i det sista. Hon avled i äggstockscancer i april i år.
Jag hoppas jag har hennes tillåtelse att använda de vackra orden även i min kamp:
Bästa sättet att inte dö är att leva!
Med de orden vill jag se fram emot ett nytt år, 2011.
***
I have been thinking a lot the past few days. It might be the joy of the Christmas holiday that makes me feel down. Weird, but true. I love the Christmas season and sadly now it is also connected with all the awful happenings last year. Almost every day now is a "year day"- a year since the mammogram, the test results, etc. The ghosts in my brain get more space and I realise how fragile life is, not only for me, but for you as well. Everything can change in a split second. Really. Make the best of the time you have here on Earth. Tell your loved ones how much you care about them, please don't wait until another day. Don't waste your life with letting negative feelings such as bitterness, angryness etc rule. Deal with them instead.
I live here and now, that means I have to focus on the positive every day. It is hard work doing so- at times it drains all my energy. To stear my thoughts away from relapse and cancer and make them positive is not easy, but something I absolutely have to do. That's why I've been searching for a quote to inspire me in this next step of my fight. To find strength in.
I lent these beautiful words from a woman that must have been a wonderful person, Lilla H
A good sense of humor and very positive until the last minute. In April this year she died from ovarian cancer. I hope I have her blessing to use her words in my fight as well:
The best way not to die is to live!
I will let these words lead me into the new year, 2011.

Pers Födelsedag*** Per's Birthday

Min fine, underbare man fyller år idag. Idag är det hans tur att bli fullkomligt omhändertagen. Han som är min klippa och som fick sin födelsedag totalt förstörd förra året. Då väntade vi på provsvar från biopsin och vårdcentralen ringde mig på morgonen och bad mig komma in dagen därpå, vilken tid jag ville... Vi visste då alldeles säkert att jag hade cancer. Jag kommer inte ihåg någonting av den dagen mer än att vi satt och höll om varandra i soffan på kvällen.
Per är så värd alla presenter och all omtanke i världen. Han har skött om mig under detta året under omständigheter som man inte önskar någon- krälande av smärta på golvet, illamående, ångest- och gråt attacker, läkarbesök etc. Samtidigt blev han också tvingad att vara ensamstående förälder till ett barn som insjuknar i en kronisk sjukdom. Han höll ut hela våren men i juni orkade han inte mer och blev sjukskriven ett tag. Nu mår han bra , mycket tack vare de täta psykolgbesöken på Östra sjukhuset, som "höll och håller koll" på honom och Max, både vad det gäller cancern och diabetesen. Per är en mentalt stark man med mycket värme och humor. Vi har faktiskt skrattat väldigt mycket detta året också- det enda sättet att orka med ibland.
Dagen är Pers. Hipp, Hipp Hurra!
***
It is my wonderful husband's birthday today. A day for him to be totally attended to and celebrated. He is my everything, my rock and he sadly got his last birthday totally ruined. A year ago we waited for the biopsy test result. The local doctor phoned early in the morning to schedule an appointment for the following day, any time I wanted... We knew then for sure that I had cancer. I can't remember anything else from that day other than that Per and I sat in the sofa and held each other.
Per really deserves all the presents and love in the world. He has taken care off me this past year during "odd" circumstances- crawling in pain on the floor, nausea, anxiety- and crying attacks, doctor's visits etc. At the same time he had a new experience of becoming a single parent to a child suddenly developing a chronic illness. He held it together until June, then he couldn't do it any longer. He had to be put on sick leave for a while. Today he's fine, with the help of especially the psychologist at the children' hospital. He took and takes care off both Per and Max, in regards to both the cancer and the diabetes.
Per is a mentally strong man with a big heart and a great sense of humor. We have laughed a lot this year as well- many times the only way for us to cope with the difficulties. Today is Per's day. Hipp, Hipp, Hurray!

Fantasi*** Imagination

Max tror på tomten. Kanske mycket för att han har en mamma med en sådan livlig fantasi som håller myten vid liv. Är det rätt eller fel? Tja, det är ett diskussionsforum i en helt annan blogg... =) I min värld så är fantasin en oerhörd gåva. Att kunna utveckla sitt kreativa sinne utan att för den skull tappa verklighetsförankringen. Det är därför jag verkligen tycker om att arbeta med barn, framförallt sexåringar. De letar förklaringar och fakta till allt, men just fantasin sprudlar fortfarande i både lek och diskussioner. Underbart!
Idag har jag försökt hitta min fantasi och kreativitet. Jag har känt mig låg ett par dagar och vill då tillägga att vi hade en fantastisk jul! Vi firade bara vi tre med fokus på här och nu. Att få vara tillsammans betyder mycket, det var ju inte alltid självklart under året som gick att vi skulle få vara det.
Kanske är jag bara trött, energin tar ju som alltid helt slut efter ett par dagars intensivt schema. Drömmar och tankar som inte är trevliga alls har börjat dyka upp. Lugnt och sakligt har det konstaterats för mig att jag inte kommer att klara denna kamp mot Fru Cancer. Vad "det" är vet jag inte. Är det mitt undermedvetna, är det bara stämningen runt jul (som var så oerhört skrämmande förra året) eller är det den lilla Annikas enorma behov av att bli omhändertagen, kramad och lovad att Fru Cancer och hennes onda celler aldrig mer kommer tillbaka? Jag vet inte. Förstår det inte. Jag mår överlag bra och är lugn som en filbunke till sinnet. Eftersom detta är en blogg först och främst för mig och mina tankar kände jag att jag var tvungen att få det ner på pränt. Jag har lärt mig att inte underskatta min kropps respektive min hjärnas signaler. Jag lyssnar med alla sinnen, men snälla berätta snarast vad det är som står på.
***
Max believes very much in Santa. Maybe because he's got a mother with such a huge imagination that loves Santa too. Is that right or wrong, to keep the myth going? Well, that's a discussion for a totally different forum...=) In my world imagination is a gift to keep with your inner treasures. To be able to develop your creative mind without loosing touch with reality, that is imagination on a high level. This is the reason why I love to work around children, especially six year olds. They search for answers, facts and explanations for everything, but still keep their imagination going in both their play and academic discussions. Wonderful!
I've searched for my imagination and creativity today. I have felt "mentally low" for a few days- and I want to add that we have had a marvelous Christmas! We celebrated just the three of us, focusing on seizing the day. To be together this Christmas meant a great deal to us since it wasn't always certain during the year that it would be the case.
Maybe I'm just tired,as usual I am totally drained of energy after a few days with a hectic schedule. Lately, my dreams and thoughts haven't been very pleasant at all. In a calm way they have contained messages about me not being the winning part in the fight against Mrs. Cancer. I have no idea why. Is it me telling my self something, is it the holiday spirit that reminds me of last year (it was so, so frightening) or is it the small girl Annika's need to just be taken care off, held, hugged and promised that this Mrs Cancer and her evil cells will never return? I don't understand. In general I feel really good and mentally I am in a very calm place. Since this is a blog with the purpose for me to vent my feelings and emotions I just felt I had to do that this evening. I have learned to not underestimate the signals from my body and brain. I am listening, but please let me know quickly what this is all about!

God Jul!*** Merry Christmas!

God jul önskar familjen Kjeller. Kortet togs av fotografen som var inhyrd att assistera till tidningen Amelia artikeln om oss i oktober. Jag tycker själv att den visar en familj med förtröstan till framtiden. Jag vill att det ska vara så!
***
Merry Christmas wishes from the Kjeller Family. The photo is taken in October by the photographer that helped out with the Swedish magazine article about us.
Personally I feel that it is a picture of a family with hopes for the future. I want it to be that way!

Teckning ritad av Max för någon vecka sedan. Eftersom jag i mitt jobb har en specialité på att kunna avläsa hur barn mår genom sina teckningar inser jag att Max har, trots allt, klarat detta skitåret ganska bra! =)
***
This drawing is made by Max a few weeks ago. Since I, in my job, is gifted in "reading" children's drawings to determine how they really are feeling, this tells me that Max has come out of this shit year fairly ok! =)

Studs*** Bounce

Skånska dialekten studsar i fortfarande i väggarna. Igårkväll hade vi besök av finaste Viktoria, (alias Fluffy Molntuss, bröstcancersyster från Skåneland), med familj. Åh, så mysigt! Alltid så gott att träffas! Tiden rinner som alltid iväg alldeles for fort när vi ses.
En tanke slog mig för en stund sedan- den här resan genom cancerland har gett effekter på så många saker i mitt liv. En stor personlig förändring är bla att jag inte längre ber om ursäkt "för att finnas till", utplånar mig själv och försöker vara alla till lags. Duktiga flickan är borta. Istället har jag börjat skilja agnarna från vetet och tänka på vad och vilka som ger mig positiv energi. Det är inte en halsfluss jag haft/ har, det är för helsike cancer! Saker och ting är inte som vanligt och blir det aldrig. Det kan inte förväntas av mig att jag ska "bli som vanligt". På många sätt är resan så mycket tyngre nu, framförallt mentalt, och ni är så många som ställer upp och finns där fortfarande för mig, varje dag- dygnet runt. Ni ger mig positiv energi!
***
The South of Swedish Accent (skånska) is still bouncing of my walls. Yesterday evening we had darling Viktoria (alias Fluffy Monltuss. Breast Cancer sister) and her family visiting. Lovely times! It is always such a joy to meet up. Time flies when we are together!!
A thought just came into my mind: This journey through the land of cancer has influenced me in many different ways. A huge positive personal effect is the fact that I no longer appologize "to exist" and almost to the point eliminate myself for others. The good, pleasing girl is gone. Instead I have started to separate the energy "stealers" from the energy "givers".
The past year I haven't had/ have a sore throat, I've had/ have cancer for crying out loud! Things are not back to normal and will never be. It can't be expected of me to "be as I always were". In many ways the journey is more difficult these days, especially mentally. I have so many energy givers out there, still being there for me 24-7, every day. You give me so much positive energy!

Bad Hair Day

Så är det! En Dålig-Hår-Dag. I gnällandets stund poppade bästa Pippi Långstrump tanken upp: "Snälla, lilla Annika. Det är ditt EGET hår som har en dålig dag! Inte en sketen peruk eller flint"
Ja jösses, mitt eget hår har en dålig dag. Tjoho! Ett vanligt problem. Fram för fler dåliga-hår- dagar!!!!!!!!! =))
***
That's it! I'm having a Bad Hair Day. In the middle of whining, a true Pippi Longstocking thought came through: "Please, Annika. It is your OWN hair having a bad day! Not a wig or bald head look"
What do you know? Of course! It is my own hair having a bad day. Yihaa!! An ordinary worry/ issue. I vote for more OWN Bad Hair Days!!!!!!!!!!!! =))

Moving On?

Kvällen bjöd på julfest med jobb på föreställningen Stjärnklart. Fantastiska artister såsom Peter Jöback, Sarah Dawn Finer, Charlotte Perelli, Magnus Carlsson, Jerry Williams och Anne-Lie Rydé. För mig var det en underbar kväll med mycket energitillförsel. Jag är så tacksam och glad att jag finns, kan röra mig och dansa till låtarna och att ingen faktiskt kan ana det helvete jag varit igenom detta året. Jag börjar se normal ut. Men när Sarah D Finer sjöng sin låt "Moving On" rann tårarna och sminket med det. Det kändes som om hon sjöng rakt in i mitt hjärta, orden talade till mig.
Kan jag få lov att gå vidare nu utan att behöva vara rädd för att om jag gör det så hugger Fru Cancer mig i ryggen för mitt övermods skull? Jag vet inte om jag vågar men jag lovar att försöka!
***
This evening I was invited to a night out with work at a show called Stjärnklart. Six of Sweden's greatest entertainers/ singers were on stage for 2,5 hours. Brilliant! I feel grateful to be alive, to be able to move my body and dance to the songs and that people around me can't guess what hell I've been through this year. I'm starting to look normal. The energy I felt from this evening was amazing!
When Sarah D Finer sang her song "Moving On" (listen above) my tears and make up had a race down my cheeks. It felt like she was singing to me and the text went straight to my heart.
Am I allowed to move on now? Do I dare to do that without having Mrs Cancer stabbing me in the back due to my arrogance? I don't know if I dare but I promise I will give it a good try!


Sarah Dawn Finer











Peter Jöback, Jerry Williams, Magnus Carlsson






The entire crew

Julmys*** Cosy Christmas Feeling

Julmys hos Kjellers denna morgon. Hemma själv medan grabbarna är på hockeyträning. Läser inredningsmagasin i min favoritfåtölj. Carpe Diem!! =)
***
A Cosy Christmas Feeling in the Kjeller household this morning. Home alone while the boys are at hockey practise. Reading home decorating magazines in my favourite armchair. Carpe Diem!! =)

Revben*** Rib

Hur känns ett revben? För några dagar sedan "hittade" jag en sak (vägrar använda ordet knuta) på ett av mina revben nedanför ärret. Mest logiskt är att det är en muskelknuta som är öm, eftersom jag mår bättre, tränar och rör mig mer. Dessutom börjar lite känsel återkomma just i det området. Men jag kom på att jag vet inte hur ett vanligt revben ska kännas...och varför skulle jag veta det?!
Nej, jag har inte ångest eller är rädd. Mest förbannad. Jag tänker inte göra någonting åt det förrän efter jul (och då är den säkert borta). Förra julen blev så förstörd av Fru Cancer. Jag visste att jag var sjuk, intuitionen sade mig det och det var inte lätt att le och diskutera "ofarliga" knutor med alla. Så med er tankekraft försvinner detta "det" från mitt revben (dessutom blev jag undersökt av läkare för några veckor sedan och då var där ingenting!)
Igår var det många halkolyckor i Göteborg- jag sållade mig till statistiken på eftermiddagen. =) Vilken vurpa! Satte mig rakt på svanskotan. Fick hjälp upp av en vänlig herre som undrade om jag behövde sjukhusvård: "Eh, Nehej du! Jag åker INTE till sjukhus. Nu kör jag hem." Han trodde nog jag var lite dum i huvudet. Inte dum, bara trött på att vara patient. Slutet gott, allting gott. Nu ska jag och min ömma svanskota julstöka och slå in klappar!!
***
How does a rib feel? A few days ago I found a "thing" (refuse to use the word lump) on one of my ribs below my scar. I would say it is a tender muscle knot since I am feeling much better and have been exercising and moving around much more lately. Besides, my numbness in that area is letting go a little bit as well.
Then I thought that I actually don't know how a normal rib should feel? Why should I know that any way? No, I don't have anxiety and I am not frightened. Mostly angry. I am not attending to that issue until after Christmas (and then it might be gone for all I know). Last Christmas was completely destroyed by Mrs Cancer. My intuition told me I was ill and it was very difficult to participate in all these discussions about "regular, not dangerous lumps", smile and be polite.
Kindly use your power of thoughts together with mine to make this "thing" just vanish. (In addition I was examined a few weeks ago by the oncologist and nothing was found then).
Yesterday there were many pedestrian-ice-slipping-accidents in Gothenburg. I added a number to the statistics in the afternoon. =) What a fall! Sat right down on my tailbone. An older gentleman assisted me quickly and he asked if I needed medical care. "Eh, NO, I definitely don't need medical care. I'm driving home". He must have thought I had a screw loose or something. Not a loose screw, just no more patient to be a patient! Everything is well in the end. Now, my tender tailbone and I are going to wrap Christmas presents!!

Thanks, Harry Potter!

Luften gick ur mig i fredags. Max hade fått remiss till ögonläkaren av skolsköterskan. Vi begav oss till ögon akuten på Mölndals sjukhus. Nu har vi besökt Göteborgs alla sjukhus inom loppet av ett år. Han behöver glasögon på heltid. Inget alarmerande i sig, men som grädden på moset av vårt "fantastiska" år gick luften helt ur mig. Var hittar man styrkan att tackla ytterliggare en sak? Varför kan inte Max få bli lämnad ifred? Räckte det inte med diabetesen och att ha en cancersjuk mamma? Vi hade precis börjat hämta oss efter början av året (för er som nyss börjat läsa bloggen: Max fick diabetes typ 1 i början av januari 2010, kort efter min cancerdagnos).
När Max dessutom fick ögondroppar som sved fick han ett bryt som representerade all smärta han fått utstå under året. Han bara skrek och grät "Jag vill inte mer! Jag vill inte ha diabetes, du ska inte ha cancer och ta bort dropparna ur mina ögon. Jag kan inte se!!"
Ja, jag klandrar honom inte, jag är precis lika trött på alla sjukhus och läkartider. Efter ett tag lugnade han ner sig och åter igen plockade jag ihop våra spillror, bet ihop, lyssnade på läkarens instruktioner, mottog recept på glasögon och var stark.
Läkaren var fantastisk och min son, min underbare kämpe återfick sin oerhört positiva livssyn inom några minuter och utbrast "Mamma, wow, jag ska få glasögon! Det har jag alltid velat ha. Så coolt!"
Och jag, ja, jag har bara en sak att säga: Tack, Harry Potter!!
***
On Friday it felt like I had been pushed to my limits. Max had an eye doctor appointment at the hospital, on a referral from the school nurse. By now we have "visited" all three of the hospitals in Gothenburg. He needs glasses full time.
In itself not a disaster at all, but in the context of everything we've been through this year I had no more energy to handle the news. Where will I find the strength to handle yet another thing? Why can't Max be left alone? Isn't it enough with his diabetes and a mum with cancer? We had just started to recover a bit from the beginning of the year (new blog readers: Max got diabetes type 1 in January 2010, a few weeks after my cancer diagnosis).
The final straw for Max came when he got stinging eye drops. He broke down like you wouldn't believe, all the pain from this year was represented in that break down.
He screamed and cried: "I don't want to do this any longer. I don't want to have diabetes, I don't want you to have cancer and I can't see!! Remove the drops from my eyes!!!"
Well, I don't blame him at all. I am equally as tired of all the hospitals and doctor's appointments. He calmed down after a while and once again I gathered all the fragments, listened to the doctor's instructions and found strength (don't ask me how) to move on. The doctor was amazing and my son, my true hero and fighter- in a matter of minutes his tremendous positive view on life returned. "Mum, wow, I am going to get glasses! I've always wanted to have glasses. How cool!"
And me, well, I have only one thing to say "Thanks, Harry Potter!"

Lite tankar*** A Few Thoughts

Vad är det som gör livet värt att leva? Den frågan hade jag svarat helt annorlunda på för lite mer än ett år sedan jämfört med idag. Snön i trädgården såg så inbjudande ut idag, jag fick ett infall att gå ut och göra mig en snölykta. Just det, till mig. Inte en snölykta till Max eller till alla de barn jag jobbat med under åren-utan till mig! Jag satt där i snön och fokuserade på mitt bygge. Så rasade den ihop (jag är ju inte född arkitekt...) och utan att som förr bli sur och ge upp, fann jag ett leende på mina läppar och en lugn röst i mitt inre som sade att det är bara att börja om från början och att konstruera den lite annorlunda så att den håller. Så det gjorde jag. Då slog det mig: det är detta som är livet! Här och nu! Att tycka om att vara med sig själv. Jag tycker om mig idag,är snäll mot mig själv och tar hand om den lilla flickan Annika. Det gör livet värt att leva! Bonusen är nog att jag säkerligen är en trevligare person att vara tillsammans med nu...

Mentalt är det mycket processer i hjärnan. Ta er en titt på mitt alter ego Santa Fairy (låång historia). Det finns inte en chans att se att Aggressiva Fru Cancer rasar för fullt i hennes kropp och ändå är det så. Bilden är tagen för exakt ett år sedan.

Någon vecka senare bröt helvetet löst. Varför lyssnade jag inte på alla signaler från min kropp under hösten? För så här i efterhand ser jag ju att jag fick många: enorm trötthet, viktminskning (det händer ALDRIG av sig självt annars!), yrsel attacker, bröstvårta som såg lite konstig ut på vä sidan... "Men hallå?! Jag som aldrig är sjuk har väl fått en envis virusinfektion. Nu jobbar jag lite till, vila behöver jag inte." Den inre rösten i mitt förra liv var ju inte till så stor hjälp. Idiotröst!
***
What is it that makes life worth living? The answer to that question would have been completely different a year ago than it is today. The snow in my garden looked very inviting this morning. I got a sudden idea to get out there and build myself a snow lantern. Exactly, to build it for myself. Not a lantern built for Max or for all the children I've been working with throughout the years- for me! I sat in the snow, very focused on my construction when it fell apart (I can't titel myself an architect). In my prior life I would have gotten sulky and given up. Instead I found a smile on my lips and heard an inner voice calmly stating: "Start over my friend. Chose a different construction to make it stout." I did exactly that. Then it hit me- This is life! Here and now. To enjoy being with myself.
I like myself a lot today. I am kind to myself and I take care off the young Annika girl. That makes my life worth living! A bonus for my surrounding is probably that I am a lot more pleasant to be around these days...

Mentally my mind is spinning. Have a close look at my alter ego Santa Fairy (loong story =))There isn't a single proof of the aggressive Mrs Cancer's ongoing process of spreading her illness in my body. And yet that is the case. The photo is taken exactly a year ago.

A week later all hell broke loose. Why didn't I listen to all the signals my body sent out during the fall? I can see now that I got many: fatigue, dizziness attacks, weight loss (that NEVER happens by it self!), the nipple on the left breast looked a little different..." But Hey! I am never ill. Get a grip. It's just a virus infection. Get back to work, I don't need to rest!"
The inner voice in my prior life wasn't too helpfull, was it? Idiot voice!

Flash Back

Mammografi. Nästan på dagen ett år sedan sist. Eller, ja, nu på söndag är det precis ett år sedan mitt högra bröst började spruta blod i duschen- det bröst som fick mig att söka läkare och som inte innehöll någon cancer.
A piece of cake trodde jag att gå in och kontrollera det kvarvarande (högra) bröstet. Efter röntgen blev jag ombedd att vänta, de ville göra ett ultraljud också. Då satte panikångestattacken in. Jag hyperventilerade och var säker på att de hittat fler tumörer. Det var en sådan flashback till för ett år sedan, så hemskt. I min hjärna hade jag redan påbörjat en ny kur cellgift och tappat håret igen. Jag blev så väl omhändertagen av personalen och fick veta att det är en vanlig reaktion på första mammografin efter ett bröstcancer"äventyr" som mitt. Är det bra, eller?
Jag är fortfarande inte mig själv efter dagens attack. Som tur är hade jag redan innan stämt frukostträff med Ingrid. Tack gode gud för det!
-Ja just det, resultatet ja!! Det var hur bra som helst. Inga konstigheter! =)) Och jag är naturligtvis väldigt tacksam för att de är så noggranna med undersökningarna. Det var bara min hjärna som bestämde sig för att spela mig ett spratt idag.
***
Mammogram. Almost a year ago, to the day, since last time. Or, I should say, on Sunday it is exactly a year ago my right breast bled in the shower- the breast that made me see a doctor in the first place and that didn't have any tumors in it.
I thought it would be a piece of cake to check out my remaining (right) breast. After the mamogram I was asked to wait since they wanted to have an ultrasound done as well. That was it for me. Such a flash back to last year! I had a major panic attack, couldn't breath and started to cry. In my brain I had already began a new round of chemo and lost all my hair a second time. It was awful. They took such good care of me though and told me that that is a normal reaction to the first mammogram after a breast cancer "adventure" like mine. Is that good?
I am still not myself after that experience.I had made plans to meet up with Ingrid after the appointment. Thank God!
-Ah, yes, the result. It was good, really good. All was fine. I am of course extremely grateful that they are so thourough with the examinations. Today my brain just decided to trick me a bit...

Kontraster*** Contrasts

Vilken vecka, vilka kontraster. Ena dagen befinner man sig på rehabilitering på andra sidan jordklotet och nästa dag är man tillbaka i den brutala verkligheten igen. Veckan inledes med ett besök på onkologen. Inga knutor hittades och proverna var bra. Konstigt att onkologen har blivit vardag och att man vänjer sig vid att hålla andan när lymfkörtlar vid hals, bröstkorg, ärret och armhålorna undersöks för att ev upptäcka små knutjävlar. Ibland känns det som om att det bara är en tidsfråga innan de hittar en...Nåja, det är väl förhoppningsvis en försvarsmekanism jag har "om ifall att" det värsta skulle hända. Diskuterade med läkaren om mina domningar i händer och fötter, samt intryck av att hjärnan "inte kopplar så fort" nuförtiden. En klar biverkning av Taxoteren, som ju är ett nervgift. Kan försvinna, eller inte.
Jag har hunnit med att träna med min personlige tränare och fått känna att kroppen återhämtat sig en aning och att träningen gick bättre än någonsin förut (enligt mina cancermått mätt- baby steg). Roligt!
En välbehövlig massage har slängts in i schemat och imorgonbitti är det dags för mammografi av mitt högra bröst. Jag känner mig inte direkt orolig, men några hjärnspöken finns nog eftersom jag sitter här mitt i natten och skriver.
Annars kämpar jag på med min upplevelse av Max diabetes. Skitsjukdom som styr våra liv så till den milda grad. Jag har en "down period" med den just nu. Inte en natt har vi fått full sömn denna veckan. Den gör mig arg och jag begriper inte varför Max skulle behöva bli sjuk!!! Jag är skitförbannad faktiskt!
Som en kontrast till alllt jag sagt ovan så älskar jag julen och veckans julpysslande håller familjen Kjeller på banan.
***
What a week, what contrasts it has contained. One day you find yourself on rehab half way around the world and the next you are forced to face the brutal reality again. My week began with a visit to the Oncology Department. No lumps were found and the blood tests were good. It's odd that the Oncology Department has become a part of my every day life. I've gotten used to hold my breath every time my neck, chest, breast, scar and armpits are getting examined in the search for new devil lumps. I feel that it is just a matter of time before they find something, I guess it is a defense mechanism I have in case the worst scenario would occur. I discussed with my doctor the fact that my hands and feet are numb now and then as well as my brain function seems "low", not "connecting" as it used to. A major side effect of the Taxotere chemo is exactly that- Taxotere is a nerve poison. It might go away, or not.
I have managed to exercise with my PT and found that my body actually could handle a bit more of a push than before (at my cancer level that is. Baby steps). Great!
A well needed massage was put in the weekly schedule and tomorrow I have a mammogram of my right breast. I don't feel worried but I guess that something is up since I am awake and writing this in the middle of the night.
Other than that I struggle with Max's diabetes. Crap illness that fully control our lives. We haven't slept an entire night this week. It makes me so angry and I can't understand why Max had to get sick. I am truly pissed off actually!
As a contrast to all the written information above I must say that I love Christmas. The creative work around the house and the spirit of the upcoming holiday are keeping this family on it's toes.

Magiskt Vinterlandskap*** Winter Wonderland

Det var en fantastisk syn att komma hem till ett Sverige i snöskrud. Så vackert med alla adventsljusstakar och juldekorationer. Max yttrade de endaste ord som behövdes yttras när han och Per mötte mig på flygplatsen: "Mamma, jag drömde om dig, massor. Jag ville att allt skulle vara som vanligt. Du skulle komma hem, din cancer skulle var borta och min diabetes skulle aldrig ha kommit. Det skulle vara som det var innan det."
Ja, käraste barnet mitt. Jag kan bara hålla med. Mamma är hemma igen iallfall.
Tillbaka i verkligheten igår eftermiddag fick mig att inse hur viktig denna resan var för mig. Jag har fått möjlighet att ta hand om mig. Den lilla rädda flickan har dessutom helt och fullt blivit omhändertagen av andra. Avskedet med familjen Thornton var hemskt och jag grät hela flygningen över Atlanten. Så fort jag blundade forsade tårarna, folk runtomkring mig blev vana vid det till slut. Jag sov ingenting, vilket medförde att jag sov riktigt gott hemma i min egen säng inatt.
Jag kan inte tacka er tillräckligt, underbara Thorntons! Jag vill att ni ska veta att ni är kanske inte är min familj via blodsband, men dock helt och fullt via hjärta och själ. I love you!
***
It was an amazing sight to step off the plane into a Swedish Winter Wonderland. Extremely beautiful and somewhat magical to see all the Christmas lights and decorations up. Max said the only thing necessary when he and Per picked me up:
" Mum, I dreamed a lot about you. I wanted everything to be as it always has been.
You were supposed to come home, your cancer shouldn't be there and my diabetes should never had happened. Everything was supposed to be just like it was before all that."
Well, my wonderful baby boy. I couldn't have said it better myself. But at least mummy is back home again.
Back into reality yesterday afternoon made me fully realise how important this trip has been for my personal well being. I have had an opportunity to look after myself. The little, scared girl has been fully pampered and taken cared of.
The saying good bye part to the Thornton Family was awful and I cried all the way over the Atlantic. As soon as I closed my eyes the tears kept on coming, the people around me got used to it in the end. I didn't sleep anything at all, in a way I guess that was good because I slept really well in my bed at home last night.
I can't thank you enough, wonderful Thornton Family! I want you to know that you might not be my family by blood, but you are definitely and fully my family by heart and soul. I love you!

Emotionell***Emotional

Tararna kom till slut. Trodde jag skulle lyckas halla dem borta dessa tva veckorna. Hela familjen var samlad i koket idag efter att aven Erik- aldsta sonen anlant, sadan gladje och massor med positiv energi. Da rullade de salta sma dropparna nerfor kinderna... De senaste natterna har jag dromt konstiga drommar, alla med ett och samma tema- avsked. Som jag har sagt innan ar jag inte radd for att do langre, men livradd for att behova ta avsked av dem jag alskar. Drommarna ar starka och valdigt svara att ignorera. Det ar klart att tankar om att cancern ar tillbaka dyker upp.
Men for att inte bli galen valjer jag nog att tro att allt handlar om att jag ar omringad av fantastiska manniskor aven har som alskar mig och bryr sig om mig sa valdigt mycket. Jag vet att hemresan narmar sig och att avskedet denna gangen kommer att bli sarskilt svart.
Dock lever jag for dagen och imorgon ar det Thanksgiving har. Jag ar valdigt tacksam for alla de underbara manniskor jag har runt omkring mig- bade har i USA och hemma i Sverige. Sa, sa manga har verkligen anstrangt sig extra for mig och min familj detta aret. Ni betyder allt for mig och ni har min vanskap och karlek for evigt!
***
The tears arrived. I thought I would manage to keep them away during this vacation. The entire family was gathered in the kitchen today, after the arrival of Erik, the oldest son. It was such a joyful moment filled with lots of positive energy. That is when my tears decided to enter the stage... The past few nights I have had strange dreams about saying goodbye. I've told you before that I am not afraid of dying anymore, but I am terrified of having to say goodbye to everyone I love. My dreams are very real and difficult to ignore during the day. Of course they lead to thoughts like "does this mean the cancer is back?".
But to be able to keep my sanity I choose to believe that they occur because I am surrounded by amazing people that really loves me and cares about me. I know that my journey back home is coming closer and that the "saying goodbye" this time will be harder than ever before.
Now, I do live for the day and tomorrow it is Thanksgiving here. I am very grateful for all the wonderful people in my network- both here in the US and in Sweden. You have walked that extra mile to help me and my family this year. You mean everything to me and will forever have my friendship and love!

Karlek*** Love

Karlek! Omringad av sa mycket karlek. Det ar en gava och jag ar sa tacksam for min amerikanska familj. Det kanns harligt att fa vara har och visa dem att trots att jag ar markt av sjukdom och annat elande detta aret har jag kvar min sjuka humor, min rea-shopping anda och design- och kladintresse. =)) Laguna Beach kanns som mitt andra hem och det hjalper gott att jag kanner omgivningarna sa val, for hjarnan ar definitvt inte vad den brukade vara. Kris ar den fantastiska storasyster jag inte har, det ar sa, sa gott att fa vara nara henne nastan hela dagarna. Kort och gott kanns det som att vara hemma, jag myser av att vara runt min familj- Kris, barnen (de ar stora nu) och Jim. Japp, vi har hunnit se en Bergman film och fler lar det bli. Wow, jag har andrat mig for jag uppskattar dem verkligen...
Jag sover som en stock om natterna och drommer konstiga drommar, framtidsdrommar. Har faktiskt inte tankt sa mycket pa Fru Cancer och allt hon har stallt till med, jag lamnade henne kvar pa Landvetter hoppas jag. Daremot dyker hennes kusin Madame CancerFramtidshot upp emellanat, jag gillar henne inte, men hon lar bli en del av mitt liv sa jag antar att denna resan handlar om att hitta ett satt for mig att forhalla mig till henne.
***
Love! I am surrounded by so much love. It is a gift and I am so grateful for my American family. What a great feeling it is to be here and to show them that even though the past year with it's illness and misery has changed me, I still have my sick sense of humor, my love for bargain shopping and extreme passion for design and clothes. =)) Laguna Beach feels like my second home and it does help that the surroundings are familiar- my brain is definitely not what it used to be. Kris is the amazing big sister I never had, it is wonderful to be close to her every day. To cut a long story short, it feels like coming home and I enjoy every moment with my family-Kris, the children (they are big now) and Jim. Yes, we've managed to watch one Bergman movie and more are to come. Wow, I have changed because I really enjoy them...
I sleep like a log during the night and I dream odd dreams, future dreams. I haven't thought much about Mrs Cancer and everything she has done to me and my family. I left her at the airport in Gothenburg, I hope. On the other hand I have occasionally met her cousin Madame Cancer-Future-Threat. I don't like her at all, but I guess she starts to become a major part of my life. This trip must be about to find a way to relate to her.

38

Snart fyller jag 38. Det fanns en tid i våras när jag inte trodde att jag skulle göra det och dödsångesten var så stark, så stark. Idag lever och planerar jag inte mer än för några dagar i taget och jag är väldigt tacksam över just denna födelsedagen. Det känns som om att bli född på nytt.
Imorgon lämnar jag Sverige för en två veckors egen rehabilitering i Laguna Beach, Kalifornien. Min underbara amerikanska familj gör detta möjligt för mig och min tacksamhet vet inga gränser. Ska bli så gott att äntligen få krama om dem! Jag ska få tid att bearbeta min sjukdom, all tid som jag hittills haft där jag mått ok har ju gått åt till att lära sig om Max diabetes.
Visst har jag haft ångest över att lämna Per och Max men jag har en fantastisk man som uppmuntrat mig till detta från början. Han har ju följt mig genom helvetet på väldigt nära håll och vet hur jag kämpat och hur nära bristningsgränsen det varit många gånger. Dock lämnar jag dem med all tvätt tvättad och struken ;)) De verkar faktiskt se fram emot tid tillsammans... har redan planerat aktiviteter och att äta mat som jag inte tycker om.
Jag lovar att uppdatera bloggen emellanåt. Var rädda om er därute!!
***
I will turn 38 in a few days. There was a time this spring when I thouhgt I never would be around for this birthday and my death anxiety was so strong. Today I sieze the day and plan only a few days ahead and I am very grateful to be able to experience this particular birthday. It feels like being born all over again.
Tomorrow I leave Sweden for a two week rehabilitation in Laguna Beach, California. My wonderful Amercian family has made this possible for me, I don't know how to thank them enough. It is going to be lovely to finally hug them! I will have time to reflect on my own illness and myself. Every time so far when I've had good days I have focused on diabetes type 1, to learn as much as possible about it.
Sure, I've had anxiety to leave Per and Max behind, but I am married to a marvelous man that has supported me in this from the beginning and he totally thinks I deserve it. He has been right beside me on this journey from hell and he knows exactly how much I've faught and how close it has been to a break down for me many times.
However, all the laundry is done and ironed for the two of them ;)) They seem to look forward to time alone...they have already made plans in regards to fun activities and food to eat that I dislike. I promise to update my blog once in a while. Take care of yourselves!!

Sunset view from the Thornton house balcony







Driving into Laguna Beach
on our 2008 visit

Skånskt Gille*** Party in South Of Sweden

Pappa fyllde 60 och därför har vi haft ett redigt gille (kalas) i Skåne i helgen.
Släkten sammanstrålade och massor av positiv energi flödade. Min förkylning försvann och jag kände mig faktiskt riktigt pigg framåt slutet av helgen. Speciellt efter en solig promenad i den närliggande bokskogen. Jag märker verkligen hur min livsinställning idag- med att ta vara på dagen och leva i nuet- verkligen förhöjer kvalitén på mitt liv. Varför skulle det behövas en cancerdiagnos för att upptäcka det?
***
Dad turned 60 and this weekend we went for a birthday party in south of Sweden. Close family and relatives came together and lots of positive energy circulated in the house. My cold disappeared and at the end of the weekend I felt very good- specially after a lovely, sunny walk in the nearby forest. I noticed how the view of life I have these days- to sieze the day and to focus on the "here and now"- really affects my quality of life. Why did I need a cancer diagnosis to discover that?

Me and my grandmother












My mum and dad








Siblings. The oldest (me) is the shortest, The youngest (Henrik) is the tallest and in the middle you find Jonas. =))

Kroppen talar*** The Body Talks

Gårdagens avslappning öppnade nog alla sinnen och kroppen talade om imorse att den behöver vila mer. Under natten bröt ytterliggare en förkylning ut och en kraftig ledvärk kom tillbaka. Det var bara att vila, vila och vila idag. Jag tror att jag emellanåt glömmer att jag fortfarande varje dag stoppar i mig cellgift. Min kropp har däremot blivit väldigt bra på att tala om för mig vad som gäller, eller är det så att jag äntligen respekterar och lyssnar bättre på den?
***
Yesterdays relaxation opened all my senses and my body told me this morning that I needed further rest. During the night another cold appeared and a strong joint pain returned. There was nothing else to do today then rest, rest and rest. I think I forget at times that I am still putting chemo poison in my body every day. My body on the other hand has become extremely successful at informing me about what's going on and what I should be doing. Or could it be that I am finally respecting and listening better to my body?

Himlen***Heaven

Jag har varit i himlen idag tillsammans med goa, underbara söstra Ingrid. =) Ja alltså, i ett ljusterapirum på halvdagsspa här i Göteborg. Vi unnade våra sargade kroppar och själar det. Fortfarande känner jag mig helt avslappnad och lugn inombords.
När vi satt i ljusterapirummet var Ingrids kommentar oslagbar: "Nu är vi i himlen!"
För oss hade den kommentaren en oerhörd kraft både till skratt direkt från hjärtat, till total eftertanke av dödsångest och bisarr verklighet. Att sedan få vila i ett mörkerrum, med porlande vattenljud och i en varm vattensäng bredvid en människa (i varsin säng alltså... =)) som vet exakt vad denna cancer resa handlar om- det fick mig att börja gråta, på ett sätt tror jag det är livet... Jag har inte en enda gång sedan min cancerdiagnos känt mig så trygg som jag gjorde just där idag. Som ett foster tillbaka i mammas mage, totalt beskyddad från livets faror.
***
I've been to heaven today together with my lovely and amazing breast cancer sister Ingrid. =) Well, we visited a light therapy room at a local spa. We gave our mangled bodies and minds that gift. I still feel completely relaxed and calm from today's experience.
When we sat in the light theraphy room Ingrid stated that by now famous comment: "We've gone to heaven!" To both of us that comment meant laughter directly from our hearts, a reflection of our death anxieties as well as of the odd reality we are living in. Our adventure continued into the dark therapy room. We were surrounded by water sounds and rested in a warm waterbed (one each...=)). To lay there beside a person that knows exactly what this cancer journey is all about made me cry and was also in a way a proof of life... I haven't once since I was diagnosed felt so safe and secure as I did in that room today. Like a fetus back in his/her mother's womb, completley protected from all the dangers in life.


Photos taken by Ingrid

Happy Halloween

Två av oss häxor på gatan (?) bestämde oss för att ordna en rolig Halloween kväll för barnen. Nu tror ju jag att alla föräldrar hade minst lika roligt som barnen... så härligt att få skratta!! Vilken fantastisk gata vi bor på!
***
Two of the witches that live on this street (?) decided to arrange an exciting Halloween afternoon/ evening for the children. I do suspect that all the parents had just as much fun as the children... It was wonderful to laugh that much! What an amazing street we live on!

Jaha...***Well, well...

...som många av er mycket riktigt har skrivit till mig och sagt- det blir bättre när väl läkarbesöket är avklarat. Och det blev det! =) Det är en sådan ångestfylld tid innan för mig, allt kommer tillbaka. All väntan på besked. En livsdom som man inte själv styr över. Man går antingen därifrån lättad och glad eller så gör man inte det.
Allt var bra, levervärdena var bättre än någonsin efter vårens avslutade cellgiftsbehandling. Grundlig undersökning och inga fler knutor upptäcktes. Tack gode gud för det! Jag tar en månad i taget, det måste jag.
Cellgiftstabletterna ger mig lite biverkningar i form av trötthet och illamående, men det är ingenting jämfört med hur jag har mått.
Jag tänkte på det igår kväll, det är nu allt det svåra börjar för mig på ett sätt, med att passa in i livet utanför. Allt jag varit igenom detta året har varit en transportsträcka. Nu ska man plocka upp spillrorna, bearbeta och bli en människa igen- samtidigt som många tror att bara för att det växer hår på huvudet och man kan sminka ögonfransarna är man som vanligt och man förväntas lägga allt detta bakom sig och se framåt. HELLO!!!!!!!!!! Tro mig, jag ser framåt i den mån jag vågar. Jag tar tillvara på ögonblicken i livet och njuter av här och nu! Carpe Diem!
***
...as many of you wrote to me and stated: You will feel better when the doctor's appointment is over. Sure enough, I did! =) The hours before such an appointment is for me so full of anxiety, everything comes back. All the waiting for test results I've done. A life sentence I am not in charge of. You either leave the doctor's relieved and happy or you don't.
Everything was fine, the test results on my liver was very good. The best they've been since I ended the chemo treatment in June. I had a thorough examination done and no more lumps were found. Thank God! I handle one month at a time, I have to!
The chemo tablets I'm eating give me a few side effects such as tiredness and feeling nauseous, but hey, it's nothing compared with how I've been feeling before!
A thought came to my mind last night- now is really the time for me when all the hard work begins. The hard work of fitting in to the real life on the outside. Everything I've been through so far has been like a transportation. Now I am supposed to pick up the pieces, rehabilitate and become a real person again. At the same time some people think that just becuase you have hair on your head and you can put mascara on your eye lashes you are back to normal and you are expected to put all this behind you. HELLO!!!!!!!!! Please, I try hard to be able to believe in a future. I sieze every moment of every day! Carpe Diem!

One way of believing in the future- a kitchen renovation! =) It is almost finished. Hugs and kisses to all of you that have helped us with this project. It's amazing- our own Extreme Home Make Over, without Ty ;) but with all of you! Love you!

Fan***Shit

Cancerångestmonstret slog till inatt. Det var faktiskt lite oväntat. Ska på återbesök till onkologen imorgon och var idag och tog blodprover inför det besöket. Som alltid snurrar ju tankarna extra då, men att monstret skulle dyka upp var jag inte förbered på. Jag menar, jag går ju till onkologen var 4:e vecka, varför slår det då till så hårt just nu? Jag trodde jag började bli bättre, även mentalt?
Blev sedan så ledsen när jag satte på datorn och såg att igårkväll dog lilla åttaåriga Moa av den grymma Fru Cancer. Det var en tjej med kämparglöd in i det sista.
Till hennes ära lovar jag att aldrig ge upp. Det är bara att bita ihop och ställa sig öga mot öga med cancerångestmonstret. Till alla, inklusive mig själv, som kämpar mot denna jävla sjukdom vill jag tillägna Bruno Mars sång "Just The Way You Are" (lyssna på texten, videon är sådär... =)
We are all truly amazing!!
***
The Cancer Anxiety Monster struck again in the middle of the night. It was a bit unexpected I must say. I am heading to the Oncology Department tomorrow for a check up and had to do all the blood samples today. I usually get a bit worried and my thoughts spin before those check ups, but I really couldn't predict the monster visit this time. I mean, I have the check ups every 4 weeks, what is different with this one? I thought I was getting better, mentally as well?
In addition, when I opened up my computer this evening I got so sad. I follow a blog about a eight year old girl fighting against cancer. She lost her battle last night, cruel Mrs Cancer won. Moa fought so hard all the way to the end. In her honor I promise to never give up. I will just have to face that cancer anxiety monster over and over again. I dedicate Bruno Mars song "Jut The Way You Are" to all of you fighting against this awful illness, including myself! (Listen to the text, the video is so so...). We are all truly amazing!!!

Jag*** Me

En helg med mig själv. Ja, alltså för första gången sedan januari kände jag mig som mig själv ute bland folk och inte som en cancersjuk. En väldigt kort frisyr- inget jag skulle valt själv men det vet ju inte folk på stan, smink i massor och hyfsat snygga kläder som döljer övervikten. =) Jag och familjen har tankat positiv energi i Skåneland, Malmö, i helgen. Umgåtts med mamma och pappa, familjeträff med söstrarna mina- Viktoria och Elisabet (nåja, nästan full familjeträff ;)), dop för Linnea- dotter till finaste Marie och Patrik och musikalupplevelse med Maria. En efterlängtad sådan: Spamelot!! Jag har ju sjuk humor och det passade precis!
Behöver jag skriva att jag är helt fantastiskt trött i både kropp och själ?! Men det är en go trötthet och jag lägger mig med ett stort leende på läpparna ikväll.
***
A weekend with myself. I mean, for the first time since January I felt like myself out in a crowd and not like a cancer patient. A very short hair cut- nothing I would have chosen by my own desire but who would know that?, lots of make up and decent clothes that hid my overweight. =) Me and my family have been in south of Sweden, Malmö, to collect loads of positive energy. We've spent time with mum and dad, have had a family-get-together with my cancer sisters Viktoria and Elisabet (well almost a full family-get-together ;)), we've attended Linnea's Christening- daughter of dear old friends Marie and Patrik as well as a musical experience for me together with Maria. We've longed for that musical: Spamelot!! I have a sick sense of humour and it was perfect for me! Do I need to add that I am extremely tired, both in my body and mind? But it is a good tiredness and totally worth it. I will go to bed with a big smile on my lips this evening.

Jag lyssnar...***I'm Listening

...på mig själv! Det är jag så oerhört stolt över, för det är en ny färg i min personlighetspalett. Hade planer på att gå och träna och fixa här hemma idag. Men veckan tog ut sin rätt och min kropp var så trött, så trött imorse. Jag lade mig för att vila utan att ställa klockan och vaknade upp 4,5h senare. Återhämtning är så viktigt och jag har alltid ignorerat det, bara kört på. Nu när jag lyssnar på min kropp så säger den mig att den är väldigt klok. Att rehabilitera sig handlar inte bara om träning och fysisk form, det handlar även om vila för både kropp och själ.
Jag lär verkligen om från början! =) Fotot nedan är av mig när jag precis börjat första klass och några veckor innan jag bröt min fotled, jag är 6,5 år. Det kortet symboliserar mycket av den Annika som kommer tillbaka nu. Jag hör hennes resonemang, kreativitet och busiga idéer ofta nuförtiden. Notera den fantastiska virveln som efter cellgifterna och håravfall inte har försvunnit. Den är där, om möjligt starkare och envisare än innan!***
...to myself! I am extremely proud of that because that is a new colour to add to my personality palette. Today I had big plans to head to the gym for exercise and to do things around the house. But after breakfast my body was so tired and I went back to bed. I didn't set my alarm and woke up 4,5 h later. Recovery is important and I have always ignored it, just kept on going. When I today listened to my body it hit me how wise it is. To rehabilitate doesn't only mean to exercise and get into physical shape, it certainly is just as important to get the mental and the physical rest. I am truly learning from the beginning. =) The photo below is me when I just started 1st grade and is taken a few weeks before I broke my ankle. I am 6,5 years old. This photo represents very much the Annika that is slowly coming back into this body. These days I can often hear her way of reasoning, her creativity and her ideas (a little rascal at times actually!). Please note the amazing whirl. Even after chemo and my hair loss it is still there. If possible, stronger and more stubborn than ever before!

Börja om från början*** Start From The Beginning

"Det är väldigt stimulerande och intressant att träna någon helt från början. Att få lära personen att göra rätt och använda sina muskler exakt så som de ska användas."
Den personen är jag och de orden sade min tränare på gymmet till mig idag innan jag gick hem. Först tänkte jag att "suck, jag börjar verkligen om från början!" och det kändes tungt, men sedan filosoferade jag vidare på det där under dagen.
När Fru Cancer letade sig in i mitt liv så tog en era slut. "Annika före cancern" slutade att existera på sätt och vis och jag har tvingats att "ömsa skinn" otaliga gånger under året. Inför varje ny situation jag ställts inför har en ny sida i personligheten fått komma till användning. Sidor jag naturligtvis alltid haft men kanske aldrig använt eller som kommit i skymundan. Att känna rädsla, ångest, ilska, ledsamhet så starkt var och är helt nytt för mig. Nytt var och är också sidorna av en tro på mig själv, självkänsla, beslutsamhet, en tro på livet efter detta, skyddsänglar och lugn i själen, ja listan kan göras lång.
Jag börjar faktiskt om från början! Jag målar min personlighetstavla med helt nya färger.
***
"It is very stimulating and interesting to train a person completely from the beginning. To teach that person exactly how to use the muscles and about the function they have."
That person is me and my personal trainer told me that today before I went home. My first thought was heavy: "Yeah, I know I'm weak and very unfit, I am definitely starting from the beginning". My second thought however stuck with me for the rest of the day.
When Mrs Cancer found her way into my life an era ended. The "Annika before Cancer" stopped to exist in a way and I've been forced to "change skins" several times during this year. With every new situation I've had to face a new part of my personality has been used. I've always had these parts of course but never used them or they've been tucked away. To feel fear, anger, anxiety and sadness so strong was and is completely new to me. New feelings were and are as well the part of believing in myself, self worth, determination, a faith in life after death and guardian angels and piece in my soul.
I am actually starting from the beginning! I am painting my personality picture with all new colours.

Måndag Morgon*** Monday Morning

Vilken fantastisk höstmorgon! Kallt, blå himmel, man kan ana solens kamp att med sina strålar leta sig fram genom morgonmolnen för att kunna förgylla dagen. När jag slog upp mina blå imorse till väckarklockans skrälla signal fylldes jag av en varm energi. En livsglädje och kraft att leva, så enormt stark som jag inte upplevt den någonsin tidigare.
De dagar man brottas med Herr Ångest och står på dödsdalens avgrund så är känslan av att få ge upp ibland väldigt stark. Den förlamar en, man vågar inte planera framtiden, inte ens nästa vecka och ännu mindre tänka i termer som till jul, nästa år etc. Man förbereder sig på återfallet och döden. Förberedelsen i sig blir ett sätt att få tillbaka kontrollen i en helt omänsklig levnadssituation, den situation som jag nu tvingas bekanta mig med och lära mig att leva i. Den som vissa dagar fullständigt tömmer mig på energi och lämnar mig som en sliten trasdocka i kvällsmörkret.
Men så kom då denna måndag morgon. Jag förblindas av tårarna i mina ögon, tårar av lycka över att få känna livets kraft. Tacksamhetens tårar. Helgens positiva energi är jag övertygad om har bidragit- bokklubbsträff (för första gången sedan jag blev sjuk), mysig lördagkväll hemma med familjen, prat med grannar i solen och goa vänner på besök i går. Skratt och glädje. Livet i all sin enkelhet, svårare än så är det inte!
***
What an amazing fall morning! Cold, blue sky and the sun is struggling to find it's way through the morning clouds in order to warm up the day. When the alarm went off this morning and I forced myself to wake up the first thing I noticed was my body being filled with this warm energy. An energy representing the joy of life and an urge to live. The feeling was so strong, I've never experienced anything like it ever before.
The days I'm struggling with Mr Anxiety and walking towards the valley of death, the feeling of giving in can be very strong. It is paralyzing me and making future plans for next week or next year are out of the question. I am preparing myself for a relapse and death. In an inhuman situation like this, it is becoming a way for me gaining the lost control back. Accepting and getting to know this situation is now a part of my daily life and routine. I am trying to learn to live with it. Some days it is draining me completely, leaving me like an old rag doll in the darkness at the end of the day.
But waking up this morning was like being in heaven. My tears are blinding me, tears of happiness and the power of life. Tears of gratitude. All the positive energy from this weekend is rubbing off: a Book Club meeting (the first one since I got ill), a cosy Saturday evening with the family, chats with the neighbours in the gorgeous sunny weather and lovely friends visiting yesterday. Laughter and joy. Life when it is the best, simple and genuine!

Cupcake Award

Wow, jag har har fått tre stycken!
Den första kom från Viktoria med motiveringen:
Annika är också ung och har diagnostiserats med en trippelnegativ bröstcancer. Hon har förmågan att uttrycka sina känslor och ta med oss på en riktig berg-och-dalbana. Men, det som är så fantastiskt är att hon alltid kommer tillbaks till det positiva och utstrålar sådan kraft och styrka som man inte tror är möjlig. Det är underbart att ha hittat ytterligare en vän som man kan älta, älta och ..... älta tillsammans med men samtidigt ta tillvara på humorn och guldkornen i livet.


Den andra från Ingrid med följande motivering:
Tyvärr tjeien - du får ännu en cupcake idag : ) Jag kan inte hjälpa att det är naturligt att välja deg ! Vi har redan träffats 2 gånger - o i morgon har vi åter träff- redan kl 09 30- så vi ska hinna med att prata tillräcklig. Du är ett varmt och en engagerad medmänniska. Den energi och positivitet som du utstrålar har redan rubbat av på mig - tusen tack. Du har varit öppen i din berättelse om ditt liv och visar att våra liv nu är en karusell som återfinner lita stabilitet men där det fortfarande finns en mix av tro,hopp,glädje - blandat med ångest, förtvivlan och frustration. Just nu bobblar du även över av fantastiska och kreativa idéer för framtiden !
Tack vara deg har jag nu tränat 2 gånger denna veckan !!! Yihaaaa !

Den tredje dök upp ikväll från Elisabet. Här är hennes motivering:
Annika är jobbarkompisens syster som har blivit så nära! Det är underligt hur man kan komma så nära en annan människa så snabbt. Vi har också träffats ett par gånger och nu är det snart dags igen. Det är en fröjd!


Uppgiften som följde "cupcake awarden" var att svara på 3 frågor:
1.Vad är viktigt för dig?
Livet och att leva! Att ta vara på varje ny dag, att stanna upp och låta mig vara här och nu, stanna i den känslan jag har precis nu. Att försöka se det positiva i mycket och att under de svåra prövningarna ha vetskapen om att ångesten och de mörka tankarna till slut ändå resulterar i något positivt för mig. En ny utvecklingsfas.
Viktigt för mig är min familj, mina vänner och mitt fantastiska sociala nätverk. Mer än någonsin förr i livet inser jag vad det betyder för mig och jag är så TACKSAM.
Viktigt för mig är också min hälsa- just nu upptar den all fokus i ett hårt rehabiliteringsarbete. Nu skulle jag kunna fortsätt skriva i all evighet... men jag slutar här. =)

2.Vilken är din älsklingsfärg?
Puh, lätt fråga! Rosa, alltså mörkrosa och rött.

3. Vilka tre vänner vill du ge detta pris till?
Först skulle jag vilja säga att jag skulle egentligen vilja ge alla de fantastiska bloggar jag följer där ute i cyberrymden en hel tårta. Ni har hjälpt mig och hjälper mig genom ert mod att skriva om det svåra. Ni är många och man kan inte alltid kommentera på alla bloggar, men jag finns där. En liten beundrare. Här är tårtan till er, kära ni:


Okej, nu kommer jag att härma Elisabets uttryck rakt av:
Nu blir det lite "klubben för inbördes beundran" det här...


De här tre tjejerna är mina "söstra mi". Elisabet*Viktoria*Ingrid
Vi har lärt känna varandra genom en tung och svår helvetesresa och ni har kommit att betyda så mycket för mig. Aldrig trodde jag att jag skulle skratta åt döden och Herr Ångest, men det gör jag med er. Tänk att jag träffat tre själar som är lika skruvade, konstiga och med lika sjuk humor som jag! Dessutom har ni ett jäklaranamma som jag beundrar, en livsglädje som smittar av sig och framförallt ett positivt tänkande mitt i det mörka. Ni drar upp mig ur helvetesgapet gång på gång och håller mig i handen på klättringen uppför den vingliga trappan till livet. Era vackra själar återspeglas i den goa glimten i era ögon. För jag har ju även den otroligt stora förmånen att ha fått lära känna er i riktiga livet!!
Elisabet: Mitt mode- och frisyrorakel. Min uppslagsbok. Min storasyster faktiskt i detta fallet ;) Du ger mig mod och styrka, du tröstar mig som ingen annan och det känns som om jag alltid känt dig? En själslig pusselbit, liksom. Det sade "Klick". =))
Viktoria: Här är min skånska syster, min röd/gula pusselbit. Jag får min dialekt tillbaka varje gång vi pratar, det känns som jag kommer "him"! Du har den goaste humorn på jorden och jag får alltid ont i magen av allt skratt. Min legoprinsessa! Jag är så glad att Elisabet förde oss samman!
Ingrid: Min egen Göteborgssyster, min trygghet- och närhetspusselbit. En härlig blandning av norska och skånska när vi ses. Vi träffas på 6h:s frukostmöten...Jag saknar dig alltid innan vi skiljs åt. Vi blir liksom aldrig färdigpratade. Du ger mig så mycket mod, glädje, positiv inspiration och tankeenergi. Nyckeln till mitt hjärta har du ;) (ja, alltså om Per läser detta, på syster nivå!!)

***
Dear English speaking friends,
This will be the first time I don't translate my blog for you...Sorry. It would take me the entire night. Basically, I've been given the Cupcake Award by my three blogging breast cancer sisters, and I'm giving it right back to them (one of the conditions if you get the award is to pass it on to three of your favourite bloggers).
They mean the world to me and I have also had the fabolous opportunity to meet and get to know them in real life. Elisabet and Victoria live in south of Sweden and Ingrid lives here in Gothenburg. We are supporting each other through this journey of hell.

Ledsen Och Arg***Sad And Angry

Vet ni, jag är så trött på att höra om den fantastiskt bra överlevnadsstatistiken på bröstcancer!! Ja visst, det låter ju bra men då är ju all bröstcancer inräknad, även hos äldre med sakta växande tumörer. Googla gärna på Trippel Negativ Bröstcancer, ingen upplyftande läsning precis. Vad jag menar är ju inte att man ska ge upp, inte alls, men många har en tendens att kommentera detta väldigt lättvindigt- naturligtvis i hopp om att stödja och trösta. Men det är ingen tröst, för trippel negativ cancer faller inte inom den bra överlevnadsstatistiken om man tittar enbart på de fallen. Jag är inte pessimist, men dock realist med en otroligt positiv inställning. Min cancer skrämmer skiten ur mig och jag är livrädd för den höga återfallsrisken. Det är ett hot jag måste lära mig att leva med. Alla människor lever ju i och för sig med ett dödshot, man vet ju inte när och hur livet tar slut. SKillnaden är väl bara att jag identifierat ett av de hoten som Fru Cancer. Hon flåsar mig i nacken och har ändrat mitt liv på många sätt. Däremot är ju inte min intention att hon ska springa om mig!

Länge har jag ockå kämpat för att få komma till Lydiagården istället för Vidarkliniken för en veckas cancerrehabilitering. De vänliga människorna på Lydiagården bokade in mig nästa vecka, v.42. Nu ser det ut som att jag inte kommer iväg eftersom landstinget här vägrar betala, de har inte avtal med Lydiagården. Däremot är det en annan person från mitt landsting som ska dit nästa vecka, får allt betalt. Nu orkar jag inte kämpa mer om detta, blir så trött av att ringa kuratorer etc, få noll hjälp och bli skickad runt.

Men visst finns det massor av positiva saker också!:
*Min underbara amerikanska familj (gamla aupair familj) bjuder mig på en resa i höst till Laguna Beach, Kalifornien där de bor.
En resa för att vila upp mig och skapa min egen rehab. Att få vila och oavbrutet kunna vara med mina egna tankar i solen och naturligtvis umgås med dem. Puss på er och ett STORT tack! Det behövs verkligen.

*Varje vecka inser jag att jag mår lite bättre än jag gjorde förra veckan. De antidepressiva tabletterna hjälper och jag kan tom vakna med energi och vara glad.

Idag har det varit soligt och varmt höstväder och jag har njutit av naturens många vackra färger. Verkligen tagit till vara på ögonblicken.
***
You know, I am sick and tired to hear about the "great" survival rates within the breast cancer diagnosis. I mean, wonderful, but all cases are counted for then, even on older women with slow growing tumors. When you Google on triple negative cancer it isn't exactly an uplifting read. I'm not giving up, not at all- but many people tend to comment on this in a conversation with me, to make me feel better of course. But it doesn't, sadly triple negative doesn't end up in those uplifting statistics.
I am not a pessimist, but I'm realistic with a major positive attitude. My cancer scares the s... out of me and I am terrified in regards to the high amount of relapse cases the first year from diagnosis. It is a threat I need to learn to live with. All people live with the threat of death of course, not knowing when or where life will end. The only difference is that I have identified one of those threats for my part, as Mrs Cancer. She is breathing down my neck and has changed my life in so many ways. I have no intention however to let her win the race!

For months now I have fought to get to a cancer rehabilitation clinic in south of Sweden. The county council in Gothenburg refuses to pay for that specific clinic, they mean that they have other clinics they pay for. But I don't want to admit to the clinics around here. To make a long story very short I am going to have to cancel the rehab for next week since they don't pay for it. I give up, I am tired of the bureaucracy and all the calls to get an answer or explanation.

But there are so many positive things as well!:
*My wonderful American family (my old au pair family)are buying me a ticket to visit them this fall, in Laguna Beach California. My own cancer rehab- a time to rest, to be with all my thoughts in the sun and of course to spend time with them. Hugs and kisses to you! A BIG thank you, it is very much needed.

*Each week I realize that I am feeling better than I did last week. The anti depressive pills are working and I can even wake up with energy and feeling happy.

*Today we've had gorgeous fall weather, sunny and warm. I have truly enjoyed the beautiful colors of nature and siezed the moments!

Envis Personlig Tränare***A Stubborn Personal Trainer

Imorse gav jag efter för värken, sms:ade tränaren på SATS och meddelade att jag inte skulle dyka upp och kröp sedan ner under täcket igen och tyckte synd om mig själv. "Är det ändå metastaser i höften?" "Jag kommer aldrig att bli frisk" etc etc. Mitt i denna kavalkad av negativa tankar och orolig förmiddagssömn ringde min tränare.
Han tyckte vi skulle ses iallafall. Muttrande drog jag på mig träningskläderna och gav mig av. Och VET NI...vilken vändning av dagen!!
Jag tränade 1,5 timme med en personlig tränare i hasorna, för första gången i mitt liv.
Lite träning, mkt vila. Han är bra, pushar mig på rätt sätt och talar bestämt om för mig att tänka i små, små steg. Jag måste inse att just nu vill hjärnan mer än kroppen klarar av.
Efter att ha tränat och sträckt ut musklerna i höft, mage, rygg, axlar och armar så mådde jag- just det- bra mycket bättre än i morse! De positiva tankarna överväger helt klart ikväll. Vad har jag nu lärt mig av detta tro?... =)))
***
This morning I gave in. I let the ache decide that I should cancel my appointment with the trainer at the gym. I went back to bed and felt sorry for myself. Thoughts like "Is it cancer in my hip after all?" and "I will never get well, ever" made my sleep very restless. In the middle of this cavalcade of negative thinking my trainer called. He thought it would be a good idea to meet after all. I muttered to myself while I put my work out clothes on and headed out the door. And YOU KNOW WHAT? This was such a turning point of my day.
I worked out for an hour and a half with my personal trainer pepping me- for the first time in my life. A small amount of work out and a lot of rest. He is good, knows how to push me and reminds me of my progress in baby steps. I have to realize that my brain wants to do more than my body can handle at the moment.
After the work out and stretch of my hip, shoulder, arms, stomach and back muscles I felt- can you guess?- so much better than this morning! The positive thoughts are in the lead this evening. You would think I've learned something from this experience, wouldn't you?... =)))

Taxotere Tjock*** Taxotere Weight

Idag en hyllning till alla oss som vaknar varje morgon med Taxotere övervikt och vilken annan övervikt med för den delen! Jag har sagt det förr... Big and Chunky är nya ledordet!!***
Today, a tribute to all of us waking up every morning with Taxotere overweigt, or any kind of overweight for that matter. I've said it before... Big and Chunky is the thing!!

Härligt Möte*** Amazing Meeting

Träffade en ny, fantastisk människa och bröstcancersyster bosatt i Göteborg idag, Ingrid. Så gott att få ventilera och älta cancerskit i timmar. En nätt fika date blev till 4 h. =)) Ett lugn för själen att få träffa någon som vet exakt vad jag pratar om när jag nämner Sahlgrenska, Onkologen och avd 51. Kram på dig!
Jag kan meddela att jag mår bättre idag, mkt tack vare er kloka människor som kommenterar på blogg, mail, telefon och sms. Önskar er alla en trevlig helg!***
I met a new, amazing person and breast cancer sister from Gothenburg today, Ingrid. It feels great to vent and dwell on all the cancer crap for hours. A "quick" coffee date became a 4 hour meeting. =))
It sooths my soul to meet a person that knows exactly what I am talking about in regards to the main hospital here in Gothenburg- Sahlgrenska, The Oncology Department and the ward 51. Hugs to you!
I can announce that I am feeling much better today, thanks to all you wonderful people supporting me through comments on my blogg, through email, sms and phone.
I wish you all a great weekend!

Läkarbesök*** Doctor's Visit

Känner mig olustig. Har varit väldigt nervös inför svaren på skelettröntgen. Min ordinarie läkare var sjuk idag och det förklarar nog den annorlunda känslan, även om läkaren jag träffade var helt ok. Han var noggrann och det är nog det som har startat mina funderingar... Inget synligt på röntgen men de ska studera det närmre, proverna var bra förutom levervärdena som var något förhöjda. Dessutom undersökte han operationssidan, andra bröstet+ armhålan, hals och nyckelben, i jakt på konstiga körtlar vet jag ju nuförtiden. Han hittade inget men varför undersökte han mig nu? Jag menar jag träffar ju min läkare var 4:e vecka... Jag har varit ledsen idag men har nu betämt mig för att inte oroa mig och ställa alla frågor om 4 veckor när jag träffar min läkare igen. Hon har trots allt sagt att levervärdena kan vara förhöjda i början pga cellgiftstabletterna. Fortsätter de vara höga kan jag inte fortsätta med tabletterna dock. Så håll för guds skull tummarna att det blir bra, tabletterna är min livlina!***
I feel out of sorts. I have been very nervous about the scint results. My regular doctor was sick today and maybe that explains the different feeling, even though the doctor I met was ok. He was thorough and that started my thoughts I think... They couldn't see anything abnormal with the scint, they will have a closer look though. My test results were good, expect for the liver test. He also examined my chest, my armpits, remaining breast and collar bones and neck- I know exactly what he was looking for. He didn't find anything but what's the reason to do that examination now? I mean, I see my doctor every 4 weeks... I've been sad today but I have finally decided not to worry and to ask my doctor all the questions when I see her in 4 weeks. She has told me that the liver test results can be a bit high in the beginning of the chemo tablet treatment. They can't continue to be high though, then they need to take me off the tablets. So please, cross your fingers for me because it feels like those tablets are my life line!