Är så ledsen. Det känns som om hjärnan hinner ifatt nu, vad sjutton hände i våra liv denna sidan jul? Jag cancer och Max diabetes! Det är nästan för mycket att tänka på. Jag förstår inte hur vi klarat det hittills. När nu kroppen tvingas vara stilla och vila innebär det att den också lyfter på säkerhetslocket som legat över hjärnan. Tårarna går inte att stoppa. Det gör ont i hjärtat och jag mår inte bra. Tur att jag har en själavårdstid idag***
I am so sad. It feels like my brain is finally catching up. What happened in our lives after Christmas? I got cancer and Max diabetes! It is almost too much to think of. I don't understand how we've managed to handle it all during these past months. Now when my body is forced to rest it means that it lifts the safety lid of my brain. I can't stop my tears. My heart aches and I don't feel good. Maybe it is good that I have a "Health care for the soul" appointment today.
5 kommentarer:
Annika, det du/ni får utstå är fruktansvärt. Det är självklart att du måste få må riktigt skit dåligt. Men det betyder inta att du inte kommer klara det, det är bara en del av jäkelskapen. Så, bryt ihop, må dåligt, gråt allt vad du kan, skrik och lev rövare. Ha sen en underbar kväll med familjen. Kram
Instämmer med föregående inlägg!
"Tears are the safety valve of the heart when too much pressure is laid on it." (Albert Smith)
"Vad vi inte ser, vad de flesta av oss inte ens misstänker existerar, är den tysta men oemotståndliga kraft som kommer till undsättning för dem som kämpar vidare när de
möter avskräckande svårigheter." (Napoleon Hill)
Känn styrkan i alla de tankar som är med dig från kända och okända - may the force be with you! :-)
Hälsn i all hast från M.
Själa vårdstid borde alla stanna upp och ta sig på ett eller annat sätt - ingen vet vad som väntar kring hörnet.
och ja det är orättvist - så in i h-e (10kr til Max) orättvist. Skrik, sparka, gråt
Kramar!
Livet är inte rättvist på något sätt. Man önskar varje dag att man kunde avlasta och dela er börda. Vi lider med dig och önskar inget högre än att eländet ska ta slut snart - att biverkningarna upphör och du blir frisk igen.Jag gråter med dig och beundrar dig för din styrka att oavsett hur ledsen du är och hur jobbigt du har ändå tänker på oss runtomkring som undrar hur du har det.
Stor kram Gun
Käraste Annika!Ord känns så fattiga och otillräckliga.Jag önskar av hela mitt hjärta att jag hade kommit på det där ordet eller vad det nu är som hade tagit bort all smärta både fysisk och psykisk.Det kanske är så att alla cancerceller strömmar nu ut förklädda som tårar.Låt det få komma så du slipper bära på det längre.Att hjärnan och känslorna nu har hunnit ifatt är -även om du inte kan känna så nu (för det är omöjligt)-kanske t o m ngt som längre fram kan kännas som ngt bra.Vi är många som finns med dig precis hela tiden.I natt drömde jag att du och ni och fler utav släkten var med på "Fångarna på fortet" Berättar mer sen.Miljoner kramar till dig!Du fixar det här min vän!/Marie
Skicka en kommentar