Jag längtade och väntade i så många år på ett syskon till Max. Jag fick cancer istället. Nu sitter smärtan efter sprutan i ländryggen, exakt där jag hade mina starka värkar under Max förlossning. Fru cancer driver med mig! Natten har erbjudit lite sömn blandat med riktigt konstiga drömmar om små spädbarn som behövde mig. Tårarna trillar och just nu funderar jag faktiskt i banor som "Varför?". Dessutom verkar mensen ha försvunnit på riktigt nu, och någon form av klimakterie infunnit sig. Så var det med det. Tala om prövning!
Ja, Fru Cancer, min dag börjar faktiskt till solsken och fågelsång. Jag ska trotsa värksmärtan med Panodil och vara en riktig mamma på Max allra första fotbollsträning om några timmar, så det så! Jag är Annika, en canceröverlevare!***
For years I longed so strongly after that sibbling for Max. I got cancer instead. The pain after the syringe is located to my lower back, exactly where I had my strong contractions when I gave birth to Max. Mrs. Cancer makes fun of me! The night offered me some sleep together with really weird dreams about infants that needed me. My tears are falling at this minute and I must admitt that I have thoughts like "Why?". It also seems like my period is gone for real now and some kind of menopause has entered. That was that. Talk about being tested!
Well, Mrs Cancer, my day actually begins with sunshine and birds singing.In a few hours I am going to ignore the pain with pain killers and be a real mum to Max, attending his very first soccer practise- no more making fun of me. I am Annika, a cancer survivor!
2 kommentarer:
Det bränner i hjärtat när man läser din blogg Annika... Jag skickar oändligt mycket styrka och energi till dej, ska tänka på dej hela dagen. Och jag är säker på att din söte påg Max inte skulle kunnat ha någon bättre mamma än dej! Glöm aldrig det. Kramar från Camilla
Kära Annika!Det är nog så att det är den här ledsenheten som behöver få komma fram-att få vara ledsen färdigt för det finns ett färdigt även om det ibland inte känns så.Det kommer fler dagar som kommer att kännas som att livet går vidare.Princessan Leas kropp är i krig i krig mot dessa skitceller som inte har någon som helst chans mot det motstånd de möter.Jag har en kollega som livet också varit tufft emot som vid 48 års ålder väntar sitt andra barn.Vi vet inte vad livet för med sig men ingredienser som vilja envishet ödmjukhet och styrka dvs allt det DU har är ovärdelriga att ha med sig.Många kramar min vän!/Marie
Skicka en kommentar