Har tänkt på en sak idag i min visualiseringsprocess. Prinsessan Lea har ju Chubaka som sin beskyddare och gosedjur. Varför har vi vuxna glömt bort att använda oss av gosedjur? Jag tror det är väldigt underskattat.=) Vi bara stressar på och ska vara starka och duktiga jämt (ja, jag pratar förstås om mig själv!). När jag tittar på Max och ser hur han hanterar allt det svåra med hjälp av sina djur, pratar med dem och igenom dem blir jag avundsjuk. Jag vill också ha ett gosedjur att gråta hos! Min egen Chubaka. Hm, jag började leta i skrymslen och vrår men jag måste erkänna att mina gosedjur har tyvärr fått gå vidare till andra "breddgrader" i ett obevakat vuxenögonblick. Korkat!! Jag säger som Pippi "Lilla fina krumelur, jag vill aldrig bliva stur!" Äta Krumelur piller och aldrig växa upp. Är det kanske försent redan? =) Jag får väl låna ett gosedjur av Max... =)*****
I thought about one thing during my visualisation process today. Princess Lea has her own "protection" and soft animal toy- Chubaka. Why have adults forgotten to use soft animal toys? I think they could use that comfort very much indeed. =) We are just pushing ourselves all the time, trying to be strong and hardworking and becoming stressed out (yes, I am of course speaking for myself!). When I look at Max I envy him- in his ability to handle the really tough information/ questions through discussions with and through his soft animal toys. I also want to have my own soft animal toy. My own Chubaka. Hm, I started searching in the back of all our closets and drawers for my childhood soft toys. In a sad and tragic adult moment I probably threw them out! How dumb!!
I think I have to do like Pippi Longstocking, eat Krumelur pills- then I never have to grow up. Is it too late maybe? =)
I guess I have to borrow a soft toy from Max... =)
4 kommentarer:
Då jag låg inne och fick mitt bröst bortopererad så gick C med tjejerna till Build-a-bear i Malmö och lät de göra vars ett gosedjur till mamma. De kom på besök så jag fick de medan jag låg inne. Mycket uppskattat av både barn och mamma, kan jag säga;-)
Kram
Elisabeth
Åh vilken fantastiskt bra idé. tack kära du!!!!!!!!!! tusen kramar
Annika
Det är inte bara du som vill och försöker var stark och duktig. Det är ett "handikapp" som du delar med många av oss andra. Men i dessa lägen (och även annars) får man vara liten och låta andra ta hand om en. Jag hoppas att Max är snäll och lånar ut ett gosedjur till dig så länge - tills du fått ett eget;).
Jag råkar ju dessutom veta att Max har en ganska stor giraff som kanske blir lagom för mamman att krama? lite svår att få ner i handväskan men det var kanske inte tanken. En stoooor kram till dig. Jag saknar dig gumman.
Skicka en kommentar